Bakom skalet

•

"Kan jag komma in eller?" frågade Erik och nickade mot hallen.
Jag svarade att han självklart fick komma in, och började gå mot skohyllan.
"Så...du och Adam är ganska seriösa nu?"
Erik försökte ta av sig skorna med hjälp av sina fötter, men efter ett tag var han tvungen att dra av sig dem med händerna.
"Ja. Och tack vare det blev jag osams med mina kompisar."
Han höjde frågande på sitt högra ögonbryn. Det var inte meningen att säga sådär, det bara flög ur mig.
"Jag vet inte om jag borde säga det här, men de tyckte att jag var dum i huvudet som inte valde dig."
"De har riktig bra smak." skämtade han.
Jag puttade till honom på armen, men han var starkare och puttade tillbaka.
"Allvarligt talat tycker jag också det. Att du var dum i huvudet som inte valde mig." sa Erik med ett lurigt leende på läpparna.
"Jamen, förlåt om jag inte vill vara tillsammans med någon som får mig att må dåligt."
Erik blev seriös och såg ångerfull ut när han öppnade munnen för att be om ursäkt innan jag började skratta. Erik såg lite lättad ut men började ändå ursäkta sig.
"Jag...förlåt om du känner så. Det har liksom inte varit meningen att..."
"Jag är över det, dumhuvud!" skrattade jag och kramade honom.
Han kramade tillbaka och skrattade till lite.
"Förlåt ändå." fortsatte han från andra sidan av min axel.
________________
Vi låg i varsin puff framför hemmabion och kollade på en skräckserie. Det hade varit mycket mysigare att ligga i samma puff som Adam och kramas med honom samtidigt som man såg på den, men det här var rätt okej ändå. Serien handlade om demoner som försökte ta sig in i människors kroppar, det gällde att komma på hur man skyddade sig från dem. Jag var egentligen inte så mycket för skräck, men den här serien var faktiskt förvånansvärt bra.
Jag kom på Erik att kolla på mig, men när jag tittade tillbaka så vände han bort blicken och blev, om jag inte tolkade honom helt fel, en smula generad.
Avsnittet blev allt läskigare och läskigare, till slut var jag tvungen att kolla bort, vilket Erik märkte och stängde därför av.
"Ska vi hitta på något? Är du hungrig?"
"Ja, faktiskt lite. Men jag orkar inte fixa något askomplicerat, ska vi göra typ fruktsallad?"
Han nickade och vi gick ner till köket.
Efter att ha skivat bland annat äpple, mango, nektarin, päron och apelsin så la vi ner allt i en stor glasskål. Samtidigt som jag vispade jag grädde tog Erik fram skålar och skedar. Vi slevade upp varsin rejäl portion fruktsallad och satte oss i soffan, nästan för nära.
Vi hann ta om fruktsallad flera gånger och prata om en hel del innan klockan slog tio. Jag låg lutad mot Eriks bröstkorg och var nära på att slockna. Han ritade, med sitt pekfinger, mönster på min rygg när hans viskande röst fyllde mina öron.
"Mandy?" började han. "Kan jag säga något lite opassande?"
Innan jag svarade var jag tvungen att gäspa.
"Mm." var det enda jag fick ur mig.
Mina ögonlock var fortfarande slutna.
"Jag tror, helt ärligt, att jag håller på att bli kär i dig."
Sa han just det där? Kär? Det fick inte hända. Tankarna som snurrade var oändliga.
"Erik, du vet att det är ganska försent nu, va?"
Jag befann mig i en total chock som jag försökte dölja.
"Jag vet, men jag kan inte hjälpa det." försvarade han sig med.
"Jävla Adam..." mumlade han.
Jag gav ifrån mig en suck innan jag somnade.
______________
Jag kände hur någon försiktigt ruskade om min arm och efter att ha öppnat ögonen förstod jag att det var Erik.
"Jag måste gå nu." sa han sömndrucket.
"Men vi ses väl imorgon antar jag. Godnatt!" avslutade han.
Jag hann ge ifrån mig ett litet leende innan han fortsatte nerför trapporna och mot hallen för att sedan lämna huset. Klockan på väggen visade kvart över elva, och förvånad över hur länge jag hade sovit klev jag ur soffan och gick in i mitt rum. Mitt hår hade förvandlats till ett fågelbo, insåg jag efter att ha kastat en blick på spegeln. Jag bestämde mig för att göra något åt det och gick in till badrummet där jag återigen möttes av min spegelbild.
Små mascaraklumpar hade lagt sig runt mina ögon, förmodligen för att jag tidigare under kvällen hade gnuggat mig i dem. Det röda läppstiftet som tidigare hade prytt mina läppar var inte så rött längre. (Jag har Adam att tacka för det...) Man kunde, om man koncentrerade sig, se att läpparna hade en aning rödare ton än vanligen.
Sminket var borttvättat, håret genomborstat och till och med tvättat, tänderna fräscha och jag låg i min säng, någon minut från att somna, när jag hörde hur ytterdörren låstes upp på nedersta våningen. Det var mamma som hade kommit hem. Hon tassade runt på nedervåningen ett tag, i tron om att jag sov, innan jag hörde hennes lätta fotsteg mot trappan. Jag kunde sedan höra hur hon slog sig ner, förmodligen, i en av vardagsrummets fåtöljer och tungt andades ut. Mer än så hörde jag inte, för i nästa ögonblick sov jag.
_____________
Jag satt i min bil på väg till skolan med massor av tankar snurrandes i mitt huvud. Den här dagen skulle inte bli som någon annan dag. Varken jag eller någon av tjejerna hade skrivit någonting till varandra. Gruppchatten stod tom, liksom alla privata chatter med var och en i gänget. Wendy, tjejen i vårt gäng som var Mexico, skulle få en stor överraskning när hon kom hem. De skulle förklara allt för henne, fast från deras perspektiv. Hon skulle få helt fel uppfattning om situationen och för evigt tro att jag var konstig i huvudet som "skrek" på tjejerna i matsalen. Vilka jag skulle vara med nu i skolan var verkligen inte problemet, för jag hade många andra kompisar och bekanta. Michael, Adam och Erik var ju bara några av många. Frågan var hur de i gänget skulle bete sig. Skulle de ångra sig? För jag tänkte absolut inte förlåta dem i första taget. Skulle de låtsas att ingenting hade hänt? Bättre det än om de skulle sprida rykten om mig. Man visste aldrig med dem.
Hur skulle skolan se på mig, och vad fan skulle Rickey säga, eller snarare skrika? Rickey... Den vidriga människan ville jag allra helst inte tänka på.
Plötsligt tutade någon på mig. Jag ryckte till och kaffemuggen jag hade i högerhanden spottade ut några heta droppar kaffe på mina jeans. Jag svor lite över det innan jag upptäckte att alla dessa tankar hade tagit över min morgontrötta hjärna och gjort så att jag inte hade märkt att det röda ljuset hade hunnit bli grönt. Innan personen bakom mig blev allt för sur så började jag köra igen, i ett försök att glömma allt som hade med tjejgänget att göra.
Michael dök upp när jag stod och rotade i skåpet efter mina svenskböcker.
"Tja! Tidig idag?"
"Hej! Ja, precis, jag satsade på att inte komma försent."
Jag skrattade till lite innan jag fortsatte att kolla efter böckerna. Hade jag glömt dem hemma?
"Du, kan vi inte ses efter skolan?" frågade Michael medan han lutade sig mot skåpdörren som var placerad bredvid min plats.
"Ehh..."
Jag tänkte efter. Jag och Johanna skulle gått på stan idag men jag tog för givet att det inte skulle bli av.
"Jo, det går nog bra." svarade jag, vände mig mot honom och log.
"Perfekt. Vad vill du göra då?" Han lyfte på ögonbrynen.
"Jag är sämst på att komma på sånt, jag vet faktiskt inte. Välj du!"
Svenskböckerna hittade jag i min väska, vilket var en otrolig lättnad, jag ville inte komma till lektionen utan böcker.
"Okej, men då blir det inte så mycket. Bara hänga hemma hos mig eller dig kanske?"
Det var ungefär det jag gjort dem senaste dagarna, men så fick det bli.
"Det låter bra. Men du, vi ses efter lunch."
Jag låste skåpet och vinkade mot Michael innan jag började gå mot sal 7.
I korridoren möttes jag av många ansikten, bland annat två som jag helst ville slippa; Johannas och Stephanies. Jag märkte hur även de undvek all form av kontakt. Mina ögon hamnade istället på Adam som stod några meter framför mig, jag tvekade inte innan jag gick fram till honom.
"Heej!" hann jag säga innan våra läppar möttes.
Jag kysste honom tillbaka men såg till att kyssen inte blev alltför intim, med tanke på var vi faktiskt befann oss.
"Tjenare Mandy!" svarade han.
Folks blickar riktades mot oss, vilket båda av oss genast märkte och stämningen blev en aning stel.
"Ooh! Adam och Mandy?" hörde jag hur Dennis ropade, inte alltför högt för att slippa en till kallelse till rektorns kontor.
Jag valde att ignorera uppmärksamheten vi fick, och märkte att Adam gjorde likadant. I ögonvrån såg jag hur Rickey stod och hånflinade, men den här gången sa han faktiskt inget, tack och lov. Adam tog tag i min hand och vi flätade ihop dem innan vi tillsammans gick in i sal 7 där vi möttes av Peter Franzèn. Han log lite smått när han såg mig, förmodligen för att jag var i tid den här gången.
Jag och Adam satte oss längst bak i salen där även Johanna och Steph hade valt att slå sig ner. Såklart.
"Då så, hörni, ska vi fortsätta skriva på dikterna om trygghet. Inga konstigheter, säg till om ni behöver hjälp så kommer jag. Det är bara att börja!"
Jag fiskade upp mitt anteckningsblock ur väskan för att sedan bläddra fram till sidan där jag sist hade börjat på en dikt. Efter en stunds grubblande bestämde jag mig för att sudda allt och börja om på nytt. I flera minuter satt jag och funderade på vad jag skulle skriva, men tröttheten tog över och inspirationen var slut. Jag la försiktigt ner huvudet på bänken och pustade ut. Efter någon minut kände jag någons hand på min axel. Jag hade gissat på Adams innan jag hörde Peters röst.
"Är du vaken? Det är skola nu vet du, sova gör du hemma."
Jag lyfte på huvudet och fixade snabbt till mitt hår medan jag svarade Peter.
"Jo, jag vet."
"Sätt igång nu, Amanda." uppmanade han mig innan han fortsatte därifrån.
"Trött?"
Adam log mot mig och skrattade till lite tyst.
"Mm, det blev lite sent igår. Jag gick och la mig typ vid halv ett." svarade jag.
"Just det, hur gick det med Erik? Han stannade länge alltså?"
"Nja, han stannade till elva, vi somnade i soffan."
Adam nickade långsamt och fortsatte att skriva. Även jag hann plita ner några rader i häftet innan Peter ropade till sig allas uppmärksamhet och avslutade lektionen.