Night Changes ~ 2

Kapitel 4

Nellie Johansson

När planet lyft och det var fritt att göra vad man ville kopplade jag upp mig på flygplanets wi-fi.
Uppdateringen på min Instagram hade stått still ett tag.

En bild från flygplansfönstret med ett fränt filter och beskrivningen

"ses snart Sverige"

fick duga.

Ryktena spreds snabbt. Redan nu hade fans börjat fråga om Harry och jag gått skilda vägar. Om allt hade tagit slut.
Att svara ja skulle förkrossa hela fanskaran.

***

På flygplatsen i Sverige möttes jag av några tjejer i 14 års åldern.
Jag klistrade på ett fejk leende och ställde upp på att ta bilder och skriva autografer

"Du är en stor förebild Nellie. Du har fått mig att tro på min dröm och att sluta skada mig själv. Du har gett mig självförtroende"

Orden gjorde mig alldeles varm

"Och jag är väldigt stolt över dig. Blir det tufft någon gång så kan du alltid maila"

hon log stort medan en tår rann ner för hennes kind. Jag var snabbt där för att torka bort den och ge henne en extra kram.

***
Några minuter senare blev jag taggad i bilder från tjejerna. Jag gillade och kommenterade

"Sjukt roligt att träffa dig. Fortsätt vara stark. Puss och kram"

Det kändes konstigt att jag kunde inspirera andra att må bra och att vara stark när jag själv inte höll mig till det. Jag var inte stark, och jag orkade inte kämpa längre.
Jag hade inte mer att förlora. Allt var redan förlorat.

Harry Styles

Jag slog knytnäven i väggen. Ett litet blodstänk lämnades på väggen. Smärtan bultade i mina knogar och ångesten kröp inom mig.

"Det ordnar sig Harry. Lugna dig"

Nej jag kunde inte lugna mig

"Hon kommer inte tillbaka! Fattar ni inte det?! Jag är en idiot! Mitt livs glädje har ryckts ifrån mig bara sådär! Hon kommer inte tillbaka! Hon är borta!"

Jag satte mig ner på golvet och gömde ansiktet i händerna.

Nellie var den enda för mig. Ingen annan skulle någonsin kunna ta hennes plats. Lämnade hon mig för gott skulle jag dö ensam. Aldrig någonsin i hela mitt liv skulle mina läppar röra någon annans. Aldrig.

Nellie Johansson

"Mamma?! Jag är hemma!"

Det var knäpptyst i lägenheten. I köket låg det en liten lapp med slarvig handstil

"Nellie. Jag är bara och handlar.
Kommer hem om en stund. Puss"

Jaha, bara att vänta.

Jag satte mig ner i soffan och satte igång tv:n. Kanalen som var på när tv:n startades visade ett inslag om Harry

"One Direction stjärnan Harry Styles i tårar på flygplatsen. Kan det varit flickvännen Nellie som satt på planet?
Flickidolen lämnar inga kommentarer till reportrarna på plats"

Usch.. Jag ändrade kanal, samma där. På nästa kanal också. Dom flesta kanaler pratade om oss. Bland det värsta med att vara "känd" var just det att privatlivet rycktes bort bara sådär.

Jag stängde av tv:n i samma stund som mamma kom hem. Jag sprang och slängde mig hennes armar medan jag brast ut i gråt

"Men gumman. Såja schh"

Hon tröstade mig och höll om mig hårt

"Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag saknar honom"

Jag borrade ner ansiktet i mammas axel och kramade om tajtare

"Jag förstår det hjärtat. Vet du vad? Jag har köpt lite pizza och hyrt några tjejfilmer. I badrummet har jag allt som behövs för att göra manikyr, pedikyr, ansiktsmask och sådant. Så kan vi prata som vi gjorde när du var 14 och sa allt till mig. Blir det bra?"

Hon lät lugn och tröstande. Jag kollade upp på henne och hon torkade tårarna

"det blir jättebra"

Ett litet lättat leende spreds på mina läppar.

Mamma var min hjälte. Min största förebild. Jag kunde säga allt till henne. Inget var för pinsamt att prata med henne om. Hon hade kloka råd och hade hjälpt mig att lösa många problem.
Tyvärr hade jag ofta fryst henne ute. Vilket jag ångrar. Om jag fick barn någon gång, skulle jag uppfostra mina barn som mamma uppfostrat Jake och mig. Mamma var min ängel.