Night Changes ~ 2

Kapitel 27

Harry Styles

Killarna hade flyttat in hos mig tills vi visste om Nellie skulle få komma tillbaka eller inte från häktet.
Kampen om att få tillbaka Nora och Nellie skulle börja nu.

Niall skjutsade mig till polisstationen. Jag gick in med säkra steg och stannade framför receptionen
"Jag vill veta hur det går med fallet om Nellie Johansson"
Killen i receptionen tittade på mig
"Har ingen berättat? Nellie har varit borta sen igår morse. Polismännen hittades skjutna i polisbilen. Nellie var inte där när bilen hittades"
"Nellie har omöjligt skjutit någon och flytt"
Jag tittade chockat på honom
"Poliserna är skjutna utifrån, hon måste haft kontakt med någon"
Vafan står han och säger?
"Tror du på fullaste allvar att Nellie har något med saken att göra? Hur ska hon hinna kontakta någon när hon inte ens hade någon aning om att polisen skulle komma? Tänk efter! Hon hade inte ens mobilen på sig, den ligger hemma! Hon är oskyldig!"
Tårarna bara rann okontrollerat
"Lugna ner dig. Du kan ha rätt i det du säger. Men till motsatsen är bevisad är hon misstänkt för mord, barnmisshandel och flykt"
Det var inte sant. Någon spelade ett spel med henne. Inte en chans att hon gjort något av detta. Jävla idioter

***
Jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet. Killarna satt ihoptryckt på soffan framför mig
"Harry snälla ta det lugnt och sätt dig ner"
Louis var försiktig. Men råkade trycka på fel punkt ändå
"Lugnt? Hur ska jag kunna ta det lugnt när någon lägger händerna först och främst på min dotter, och nu min flickvän?! Jag kan inte bara sitta här och vänta på att någon ska hitta henne. Jag kan inte njuta av livet och ta det lugnt när hon är där ute någonstans!"
Jag skrek argt på dom. Alla kollade ner i knät. Jag förstod att jag sårat dom. Dom ville bara få mig att ta kontroll över mig själv
"Hörrni.. Förlåt.. Jag är känslig just nu. Så satans äckligt rädd är jag också. Men vi måste göra något, fort"

***
Nellie Johansson

Travis säkrade pistolen igen och slängde den bak i vanen
"Så lätt ska du inte komma undan. Lite kul måste jag väl få ha"
Han kom närmare. Med repet i sin hand knöt han fast mina händer bakom ryggen. Han satte sig gränsle över mig och började dra upp tröjan, samtidigt som han lutade sig ner för att kyssa mig. Jag visste vart detta skulle leda. Fan, helvete. Jag försökte hålla lugnet men hjärtat slog hårt i bröstet. Han hade aldrig tagit det så långt att han våldtagit mig, men den gränsen skulle han korsa nu
"Travis..snälla. Vad får du ut av allt det här? Gör det dig till en bättre människa? Jag ser verkligen inte det roliga i det här.. Om du släpper mig nu så lovar jag att inte säga något till polisen. Åk härifrån så fort du kan och starta ett nytt liv. Låt mig bara gå"
Jag hade träffat hans svaga punkt ännu en gång och jag trodde det skulle funka den här gången. Men där kom flinet och det hånfulla skrattet igen
"Fortfarande är det inte så lätt. Ojojoj.. Det kan inte vara roligt att vara så otroligt osmart som du. Vad ska du säga då? Att du ramla i skogen? Inte en chans du. När alla bevisen är borta och du är död. Så kan jag antingen åka härifrån och börja om, eller så går jag på din dotter och Harry"
"Du rör dom inte"
"Vad ska du göra åt saken? Du kommer ligga nere i en myr någonstans och ruttna"
Han njöt av det här
"Du är ju bara sjuk i huvudet, sök hjälp"
Han blev arg och bankade mitt huvud i en närliggande sten. Smärtan spred sig i kroppen och det blev suddigt för ögonen. En våg av illamående sköljde genom mig. Travis drog upp min tröja till hälften och drog pekfingret på mitt ärr
"Det finaste jag någonsin gett dig"
Jag kunde se att han log stolt även fast det flimrade för ögonen. Han drämde mitt huvud ännu en gång i stenen och det blev svart.

•••
Tillbaka nu iaf. Det har inte gått så lång tid tycker jag haha :)