Night Changes ~ 2

Kapitel 32

Harry Styles

"Hon måste få komma hem, Nellie har inte gjort något fel"
Ilskan bubblade inom mig. Kvinnan som varit med och hämtat Nora ifrån oss den dagen för två veckor sedan, satt på andra sidan bordet och tittade ner i sina papper
"Ni är inte lämpliga föräldrar"
Hon gjorde mig spyfärdig
"Och hur vet du det?"
Hennes blick var fäst i papperna
"Hm, då ska vi se. Ni har lämnat varandra x antal gånger, sjukhusbesök med allvarliga skador, senast, Nellie kidnappad, misshandlad, du skjuten i bröstet. Behöver jag säga mer?"
Jag knöt nävarna hårt så naglarna borrades in i handflatorna
"Vad har det med saken att göra?"
"Det är ingen bra miljö för barnet. Leonora Johansson blir kvar och hamnar i fosterfamilj, punkt"
Hon la ihop sina papper och reste sig upp från bordet
"Snälla, ge oss en chans till.."
Nellie grät. Jag tog tag i hennes hand
"Inga fler chanser, Leonora stannar här"
Det här var inte sant. Hände detta verkligen? Den där kärringen gjorde mig så fruktansvärt arg. Jag visste att Nora skulle få en bra uppväxt om hon var med oss.
Killarna hade tagit bra hand om henne, Nellie också tagit bra hand om henne. Jag hade gjort mitt bästa med Nora och älskade henne så mycket. Hon kunde inte bara ryckas ifrån oss så här, och verkligen inte från Nellie..
"Får vi träffa henne en sista gång?"
Hon vände sig om i dörren
"Okej då.."
Suckade hon och vi följde henne tätt efter
"Fem minuter, sen ska ni ut"
Hon öppnade dörren och lät oss gå in. Nora låg i ett vitt och grått tråkigt rum. Skulle hon fortsätta bo här skulle hon bli som en robot, det fanns inget roligt med detta rum, inte ens en liten färgklick, inte ens en leksak..

Nellie Johansson

Med gråten i halsen gick jag fram till spjälsängen där Nora låg. Hon tittade på mig med sina blågröna ögon. Dom gnistrade inte lika som förut, hon såg ledsen ut
"Mitt hjärta..."
Tårarna rann ner för mina kinder när jag lyfte upp henne i min famn. Hon hade växt mycket under tiden hon varit ifrån mig
"Hon är så vacker... Harry? Hur ska jag någonsin klara mig utan henne? Vi måste få henne härifrån"
Jag vände mig om mot Harry. Han gick fram till oss och smekte Noras kind
"Jag vet inte Nellie.. Vi kan inte göra speciellt mycket.."
Nora tog tag i Harrys finger med sin lilla hand
"Vi måste gå till domstolen eller något, Harry. Vi måste göra allt som går. Jag ger inte upp"
"Jag fixar det hjärtat, hon ska komma hem"
Dörren öppnades och den bittra kvinnan tittade in
"Fem minuter har gått, stick nu"
Snäste hon.
Vi kramade om Nora och jag la ner henne i sängen igen. Ytterligare några tårar rann ner för mina kinder
"Hejdå min ängel, vi ska vinna det här"
Viskade jag och vände mig om till Harry. Han tog min hand och vi lämnade Nora bakom oss. Min lilla ängel skulle få ligga kvar där i det trista gråa rummet, hon skulle inte få uppleva glädjen på ett långt tag.
Det knäckte mig. Vem visste när jag skulle få träffa Nora igen? Det kunde vara flera år tills dess. Jag kanske skulle missa en del av hennes uppväxt, en tid som aldrig skulle kunna gå att få igen.
Hon måste komma hem, fort.

•••
Tackar ännu en gång för alla fina kommentarer :) ni är bäst :*