If you only knew...

Kapitel 14

Sofies P.O.V:

Det har gått en och en halv vecka sen jag åkte iväg, Shawn lämnade av mig på ett motell. Han ville stanna med mig men jag gick bara med på att han skulle hämta mig. Jag har varit på lite olika ställen och träffat massor folk!

Josie,en vän som jag skaffade gav mig ett råd att jag skulle berätta för Max, kanske för Simon men säkert för Max. Han förtjänade att veta, om han inte ville ha något med mig att göra efter det är hans val och jag kommer respektera det.

Nu står jag här, utanför min ytterdörr och vet inte om jag vågar gå in...

Jag tar mod och går in, inne möts jag av en lukt av instängt och ser inte någon. " MEN VAD FAN SKULLE JAG GÖRA?!! " Jag hör Max skrika så jag tar och går långsamt och tyst upp gör trappan för att se vem han skriker på. Jag går in i Mikes rum eller det som ska bli hans när han har kommit.

Jag går försiktigt in, Max står med ryggen mot mig och framför honom står ingen annan än... MIKE!!

Han har märkt mig och jag springer mot honom medan Max vänder sig om men innan han har hunnit säga något är jag i Mikes famn.

Vi står så länge tills jag backar undan och känner hur tårarna rinner, varför vet jag inte men dem gör bara det. " Jag har saknat dig så mycket! När kom du? "

Jag kollar lite snabbt på Max som står bakom mig men vänder mig sedan snabbt mot Mike igen när jag ser Max oroliga min. " Tjugo minuter sen, men var har du varit? "

Jag suckar och sätter mig på hans säng " Öster " Jag kollar ner på golvet och väntar på nästa fråga " Öster? " "Ja, lite här och där har jag hållit hus, hotell, motell och lite sånt... "

"Varför? " Jag suckar ännu en gång men vänder mig istället mot Max " Förlåt för det med lappen men jag behövde tänka över ett par saker... Jag behövde lite tid... " Max och jag håller ögon kontakten medan Mike skiftar med att kolla mig och honom. " Ehm... Vad behövde du tänka efter? Har jag missat så mycket? "

"Om jag skulle berätta... " Säger jag till Mike men bryter inte ögonkontakten Max, " Jag ska berätta för er både men Mike...Skulle du kunna gå ut lite... Jag vill berätta för Max först... "

"Okej, men vänta! Du är väl inte gravid eller så?!!!! "

"Nej Mike! Jag är inte gravid!! "

Mike lämnar rummet medan Max sätter sig bredvid mig. Jag reser mig snabbt upp och jag kollar ut genom fönstret. " Jo... Det jag skulle berätta innan var... Att jag har... Blivit... Våldtagen... "

Jag kollar fortfarande inte mot Max håll men jag ser hans min framför mig innan han ställer sig snabbt upp. " VEM?!!! " Jag kollar fortfarande ut genom fönstret, " Spelar det roll? Dem släppte ut honom förra månaden... Det var därför vi flyttade..."

Jag känner att jag vill bara gråta men inga tårar kommer, jag antar att jag inte har några tårar kvar... " JA! JAG SKA DÖDA DEN JÄVELN!! " Jag orkar inte med hans utbrott nu så jag går snabbt ut ur rummet, tar på mig mina skor och rusar ut ur huset...

"SOF!! " Jag hör Mikes röst efter mig men jag är mycket snabbare än dem så jag kommer undan till skogen bredvid vårt hus och gömmer mig bakom en sten. Jag hör deras röster men vet att dem inte kommer hitta mig " VAD FAN GJORDE DU?!!! "

"JAG GJORDE INGET! MEN NÄR HON SA TILL MIG ATT HAN SLÄPPTES FÖRRA MÅNADEN SÅ BLEV JAG RASANDE!! "

"VEM SLÄPPTES? " Jag sjunker ännu mer bakom min sten sen börjar rusa igen, killarna får syn på mig! Jag vet att jag kommer att få möta dem så jag stannar och vänder mig om.

Dem står både två framför mig och kollar på mig " SOF , VET HAN INTE?!!! " Jag skakar på huvudet och Max närmar sig mig och ska snabbt ta tag i min arm och dra med mig hem, men jag ska inte hem!

Jag slår till honom och sen sparkar jag honom mellan benen, Mikes min är en som jag har aldrig sätt honom med. Han är rädd, för mig? Ja,Jag är ju ett missfoster, ett monster så varför skulle han inte.

Jag tar och springer snabbt bort från dem ännu djupare in i skogen men denna gången följer dem inte efter, Mike står vettskrämd och Max ligger på marken med händerna mellan sina ben.

Jag orkar inte mer! Jag springer så långt jag kan tills jag inte vet var jag är. Jag ser en liten affär som det står " Jacks Home Made " på. Jag springer fram till den och som tur är den stängd, jag tar snabbt fram min mobil och trycker på Simons namn.

"Hallå? Sofie? "

"Kan du snälla hämta mig vid Jacks? Du vet den affären? "

"Visst, men vad gör du där? Det är ju typ 3 mil från ditt hus? "

"Jag berättar sen okej? "

"Okej, kommer om 20 "

Vi lägger på och jag sätter mig ner på gräset som är precis bredvid affären, inte förrän nu har jag märkt att jag blöder.Jag har två sår i armen, ett i benet och ett i huvudet. Hur fick jag dem? Jag sitter bara där och väntar tills jag ser Simons bil.

Jag sätter mig i den och då ser jag i hans spegel att jag ser ut som en hemlös, smuts över hela mig, kläderna är sönder och mitt hår ser ut som om jag inte har borstat det på typ två år. " Ska jag skjutsa hem dig? "

"NEJ! Var som helst men bara inte hem! Snälla? " Jag kollar panikslaget på honom så han erbjuder att vi ska till honom och jag nickar.

Efter tjugo minuter så är vi framme vid hans hus och som tur så är hans föräldrar inte hemma...

"Så... Vad behövde du tänka på? " Han försöker bryta tystnaden det vet jag och det gör mig glad, någon vill iallafall prata med mig. " Va? "

"Ja, brevet du lämnade till Max? "

"Jaha..." Ska jag berätta för honom? " Jag... Här, det är Max nummer säg till honom att jag bad dig innan att ringa honom och be honom berätta för dig. Och jag är INTE här, okej? "

"Okej? " Han tar snabbt och ringer Max. Dem pratar snabbt och Simon säger att han lämnade mig utanför skolan, TACK GODE GUD! Jag ser att han spärrar upp ögonen och kollar på mig men jag kollar bara ut genom fönstret.

"Okej, jag hör av mig ifall hon ringer. Mmm, hörs. " Simon lägger på och kollar förvånat på mig. " Är det sant?Släppte dem honom? Och hur lyckades han? Jag menar... Du är ju skitstark och så vidare? "

Jag nickar bara och väntar lite med svaret, " Det var innan jag började boxas... Därför kan ingen röra mig, jag får panik! Det är därför jag går till en psykolog! Det är därför jag boxas,jag hatar att känna mig svag! "

Jag har börjat skrika och vet inte hur jag ska sluta, jag är inte rädd eller ledsen, jag är arg! Arg på mig själv för att jag inte kunde stoppa honom från att göra det. Plötsligt känner jag två händer på mina axlar och vet att de tillhör Simon så jag slår inte till honom, jag vet inte hur men jag lyckas kontrollera min ilska tack vare honom. " Vad gör du med mig? " Jag vänder mig om och vi stod nu varandra väldigt nära, jag kunde känna hans andetag och de lugnade mig.

"Jag får fram det ljusa och oskyldiga i dig " Han säger inte det, han viskar mer och jag känner mig glad igen, all ilska är bortblåst. Han sneglar på mina läppar men väntar nog på att jag ska ta steget " Snälla, Sluta inte med det " Hinner jag säga innan mina läppar stöter mot hans, jag kysser honom och han kysser mig tillbaka, lugnet tar över mig och jag lever i nuet, fören gångs skull.