If you only knew...

Kapitel 22

Sofies P.O.V:

Jag kollar runt mig lite men vet inte riktigt var jag är. Det är lördag morgon och fredagen gick som den skulle, i alla fall så mycket som jag kommer ihåg. Simon och jag låtsades att inte känna varandra på skolan och efter skolan så skjutsade hem mig, jag kommer ihåg att jag blev sen upprörd över något och gick sen till en bar. Jag kommer inte ihåg mer och vet inte heller var jag är. Jag reser mig upp och börjar gå ut ur rummet som jag sov i, det finns en säng,garderob, ett skrivbord och en tv. Ett vanligt tonårsrum fast det hade väldigt mörka nyanser så jag antar att det tillhör en kille.Jag går ut och möts av ett gäng killar utanför rummet " Är det hon? ". Jag kollar på killarna och känner igen Simon bland dem, vad fan gör jag här? " Ehmm... Simon... vad gör jag här?Och var är jag? ".

"Du är hemma hos mig och killarna, vi bor här tillsammans " Jag nickar och kollar på en av killarna som biter sig i läppen medan hans blick sveper över mig. Jag undrar vad han tittar på och ser att jag bara har en t-shirt och trosor på mig. " Ursäkta, jag ska bara ta på mig ett par byxor för er vän verkar lite distraherad " Jag går in i rummet igen och hittar mina svarta jeans som jag tar på mig och går tillbaka till dem. " Vad gör jag här? " En kille går fram till mig samtidigt som han flinar" Du var ganska full igår, eller hur? ". Jag nickar lite lätt medan jag säger " antar det ". Jag går fram till Simon och tar tag i hans arm och släpar med mig honom in i rummet. "Ooo, ska Simon få till det? " Jag ger killen som kollade in mig innan ett lång finger innan jag stänger dörren efter mig och Simon. " Simon, vad gör jag här? "

"Du ringde mig inatt och sa att... " Jag rynkar min panna, vad menar han? " Jag sa vad? " Han kollar på mig och verkar nervös för att säga det. " Du sa att du älskade mig... "Jag spärrar upp ögonen och känner hur jag ser chockad ut "Jag sa vadå? " jag känner hur jag rodnar och vill bara försvinna och aldrig komma tillbaka. Mitt fulla jag snackar skit,eller? Ja, jag älskar inte Simon! Jag tar upp min mobil som ligger på sängen och ser 43 missade samtal från Max och 44 missade samtal från Mike + typ 100 sms. " Du sa att du älskade mig " Han sväljer hårt och jag kollar upp på honom, han har en hungrig blick och inte på mat. Jag ringer Mike för att informera honom att jag är okej, " SOFIE! Var fan är du?!! Är du okej?!! " Jag himlar med ögonen, jag är faktiskt nästan arton så min bror överdriver lite. " Jag är hemma hos Simon, jag kanske svimmade av här lite igår kväll och ja, jag är okej! "

"Däckade? Drack du? Var du på någon fest? " Jag tänker efter och kommer ihåg att jag var på en bar men inget om någon fest. "Jag var på en bar, sen ringde jag tydligen Simon inatt och han hämtade upp mig och så fick jag sova över här... " Simon kollar på mig medan han skrattar, har han kul eller? Jag sätter ett finger för hans min för att tysta ner honom men han börjar kyssa och nafsa lite på det. " En bar? Hur fan sålde dem alkohol till dig? Du är ju för fan 17! " Jag skrattar till för det kittlas när Simon håller på med mitt finger " Jag vet inte,kommer inte ihåg så mycket men i alla fall, mamma kommer imorgon så jag stannar hos Simon inatt igen " Simon spärrat upp ögonen och kollar förvånat på mig. " Okej men då ses vi imorgon och säg till Simon att om du inte kommer i bra skick hem imorgon så kommer det att sluta illa imorgon, hejdå "

"Okej, hejdå " Jag lägger på och står nu framför Simon med ett litet avstånd mellan oss. " Vad sa han? "
Jag kollar på honom, just nu vet jag inte vad jag ska göra eller säga.Till Mike sa jag att jag skulle vara här men vad jag ska mig till...
Jag ska bara stänga av mina tankar och bli spontan säger jag för mig själv men det är nog inte så enkelt...
Jag känner hur alla tankarna från igår kommer tillbaka, nu vet jag varför jag var så frustrerad igår! Jag känner hur några små salta droppar börjar rinna ner för mina kinder och lämna våta spår på ansiktet.

Simons P.O.V:

Hon ser vettskrämd ut och plötsligt börjar tårar rinna ner för hennes kinder. Hon sätter sig ner på golvet och drar upp knäna till hakan och bara gråter mer och mer. " Sofie? Är du okej?Vad har hänt? " Hon svarar inte utan bara stirrar framför sig,fan vad ska jag göra? Jag öppnar dörren och springer ner till killarna helt panikslagen. " Jag behöver er hjälp! " Dem bara skrattar åt mig för att dem inte förstår allvaret i detta "Men för fan, något är fel!!! " dem slutar skratta och följer sen efter mig in till rummet. När vi kommer in har hon inte rört sig en fläck sen jag gick men nu har hon också börjat skaka.

"Simon, vad fan har du gjort?!! " Jag kollar på Jack som står och blänger på mig. Jag vet faktiskt inte, hon började helt plötsligt att gråta och skaka och ja... " Jag vet inte, hon pratade i telefon med någon och sen så började hon gråta "Jag tar upp hennes mobil för att se vem hon ringde henne innan, det står Mike så jag ringer upp honom.

"Hej Mike, detta är Simon. Vad sa du till Sofie? " Jag ser hur dem andra killarna kollar frågande på mig och jag mimar "hennes bror " till dem. " Va? Vad menar du? Vi pratade bara lite om var hon är och sen bara skämtade vi lite och sen lade på,vad har hänt? " Jag förstår inte, om inte han sa någonting,varför fick hon panik?

" Hon sitter och skakar medan hon gråter och jag vet inte varför,hon nämnde något om en psykolog. Har du hennes nummer? "Killarna kollar på mig med förvånade miner medan jag bara kollarpå Sofie som har slutat skaka men gråter fortfarande medan honkollar framför sig. " Va? Gör hon? Nej men kolla i henneskontaktlista det borde ju stå någonting med Dr. Och chansa, ge mig adressen så kommer jag! " Jag rabblar upp vår adress medan vi lägger på, jag kollar på killarna som står och glor på mig "Jag ska berätta sen! "

Jag kollar igenom hennes mobil och hittar någon som heter Dr. Green så jag tar och ringer upp henne. " Nämen hej Sofie, det var så länge sen. Är det något nödigt eller kan jag ringa upp dig? För jag ska precis ha ett möte? " Jag antar att detta är hon, det fann ju bara en person som hade Dr. i sig. " Hej... Detta är Simon, Sofies... Vän! Och jag behöver er hjälp! Hon sitter och gråter och reagerar inte när vi pratar med henne! Hon bara kollar fram hela tiden!! " Jag skriker men vet inte vad som händer,det känns som om tiden har stannat för jag hör bara mitt eget hjärta slå! " Simon! Ge mig adressen! Det här är inte bra!Vet du om varför hon går till mig? " Jag nickar men inser sen att hon inte kan se mig så jag svarar med ett enkelt " ja "och ger henne sen adressen innan jag lägger på.

"Ska du förklara? " Det är Jack som pratar med mig men jag skiter i honom och sätter mig istället framför Sofie. "Sofie? Snälla säg något! " Men hon svarar mig inte, hon har slutat att gråta nu ser hon bara tom ut, som när någon drar ut ens hjärta. Jag ska precis säga till henne att vi ska gå ner till köket då jag hör någon rusa upp för trappan och slå upp dörren." Sofie? Prata med mig? Sofie? Vad fan har du gjort med henne!!!?? " Det är Mike som nu trycker upp mig mot väggen medan Max springer in i rummet, kan det bli bättre?
" Din lilla jävel! Jag ska döda dig!! " Skriker han till mig innan han sätter sig ner vid Sofie och lyfter upp henne i sin famn. Han går ner till vardagsrummet och börjar öppna ytterdörren "Nej! Hennes psykolog kommer snart hit! " Max stannar upp och kollar på mig med en mördande blick innan han tar med henne till soffan och sätter ner henne där.

"Okej vilken är Mike och vem fan är han andra? " Jag pekar på Mike " Det är Mike och han andra är Max, hennes ex " Jackkollar på mig med stora ögon och kollar sen på Max. " Inget illa menat mannen men... Du borde akta dig för henne ex är på väg hit och verkar inte särskilt glad. " Vad fan gjorde du med henne?!! " Jag känner hur jag trycks upp mot väggen igen och inte lätt kan jag lova. Jag ser hur killarna rubbar bort Max från mig och jag kan andas igen.

Jag hör en bil stanna utanför huset och hoppas på att det är Dr.Green. Jag springer ut genom dörren och ser en kvinna i trettioårsåldern som ser väldigt stressad ut. " Simon? " Jag nickar och visar henne dit där Sofie ligger. " Sofie gumman, hur mår du? " Dr. Green sätter sug snabbt bredvid Sofie och kollar in i hennes ögon innan hon vänder sig mot oss. " Jag måste be er alla att lämna rummet " Ingen protesterar utan alla går ut och väntar utanför för att få veta vad som händer.

40 minuter senare

Dr.Green kommer ut från vårt vardagsrum och ser spänd ut. "Mike? " Mike går fram till henne och hon viskar något till honom och han spärrar upp ögonen. " Va?!! " Han skriker och slår sen med knytnäven i väggen, jag vill inte reta upp honom när han är på sånt humör.

Max viskar något till Mike och han viskar tillbaka. Hans reaktion är värre, jag börjar faktiskt tro att han har seriösa aggressionsproblem. Hans blick från förvånad till arg till sårad och till förbannad. Mike och Max går in till vardagsrummet och kommer ut sen med en Sofie i Max famn. Jag vet att detta kanske inte är rätt tillfälle men jag känner mig ett stygn avundsjuk på honom. Hon kollar fortfarande bara fram och jag vill så gärna veta vad som har hänt.

Jag springer fram till Mike som håller upp dörren åt Sofie och Max "Vad har hänt? " Mike kollar på mig en stund innan han svarar." Han är tillbaka " Vem är tillbaka? Jag menar, han är nästan hälften av befolkningen på denna jorden för han är ju påpekande maskulint och kan vara vem som helst som är maskulin.Okej nu babblar jag på men i alla fall, vem är han?