If you only knew...

Kapitel 19

Sofies P.O.V:

Vi står här helt tysta inte bara för att ingen av oss vet vad vi ska säga utan för att kyssen fortfarande håller på. Jag känner mig underbart men då kommer allt tillbaka, det som jag tänkte prata med honom innan han kysste mig på gymmet. Jag avslutar kyssen och kollar på honom med plågande ögon, " Max... "

Max P.O.V:

Hon drar sig långsamt undan medan hon avslutar kyssen, den underbara kyssen. Gud vad jag har saknat henne, det kanske låter som om jag är en mes men jag bryr mig inte! Jag älskar henne! Hon kollar mig i ögonen och jag ser att det som hon kommer säga kommer att plåga både henne och mig, varför ska hon säga det då? " Max... "Hon kollar på mig och jag ser hur tårar bildas i hennes ögon "Sof... Mår du bra? ". Jag känner hur oron i mig stiger, det känns som den gången hon tänkte berätta för mig att hon hade blivit... ja i alla fall innan Simon avbröt oss. Nu ser jag hur tårarna börjar rinna ner för hennes kind, hennes underbara kind. "Sofie? " Jag känner och hör ur oron börjar stiga högre och högre i mig denna gången, tänk om det är något mer, värre än att hon har blivit... våldtagen...?

"Max... Du... Är verkligen viktig för mig... men jag vet inte om jag kan... "

Sofies P.O.V:

Han står och kollar på mig men jag vet inte om jag kan, han har sårat mig och jag håller med Mike att han har svårt att hålla blicken borta från andra tjejer. " Kan du ge mig några dagar? För att tänka över allt? " Han nickar och ger mig ett leende innan han kramar om mig, eller är det kanske jag som kramar om honom? Vem bryr sig, vi står i alla fall där och håller om varandra tills jag hör hur Mike ropar att maten klar. Det kanske låter konstigt men min bror är faktiskt bra på att laga mat, inte lika bra som jag men bra. Vi går ut ur rummet men han går i förväg för att det inte ska se ut som om vi kom ut från ett och samma rum.

Vi äter under tystnad, jag äter knappast något utan tänker mest på Max... Jag vill ju vara tillsammans med honom men det känns ändå som om vi inte kan bli något igen. " Sofie? " Jag kollar runt och inser att Max och Mike kollar på mig " Va? " jag känner mig förvirrad för att jag inte lyssnade men också för att jag fortfarande inte vet vad jag ska göra med Max. " Din mobil ringer? " Jag reser mig upp och springer sen snabbt in i mitt rum för att svara.

"Josie! Hej! Hur är det?! " Jag är överlycklig för att Josie är den ända förutom Max och poliserna som vet utanför familjen om vad som har hänt mig. " Sofie! Det är okej, men tänkte fråga hur det är med DIG! Har du berättat för Max? Simon? " Jag känner hur tårarna börjar bildas under mina ögonlock när hon nämner Simon, killen som utnyttjade mig, som använde mig som en leksak. " Ja, för både men det är hemskt! Du har missat så mycket! Simon är ett as! Max... Jag är osäker på Max och allt är så förvirrande! " Jag gråter och kan inte göra så att dem slutar rinna, det önskar jag att jag kunde men det går inte.

"Sofie? Vi börjar med Simon, okey? Vad gjorde han? " Jag berättar allt för henne, om alla kyssarna vi har haft om festen om allt. Tillslut när jag har berättat om vadet hör jag hur tjuter av ilska, min vän, ända vän bryr sig om mig. " AH!! Vilket as!Jag ska seriöst döda honom! Men Max då? Vad har hänt mellan er så att du har börjat tvivla? " Hon säger det med en flörtig röst för hon tror nog att vi har legat med varandra men jag är inte redo...

Jag berättar för henne allt om slagsmålet med Simon och allt, kyssen utanför hans bil, hemma, på gymmet och allt som har hänt. "Men gumman! Ge honom en chans men inte än! Retas med honom först!Hans ska ångra med hela sitt liv att han kysste Blondie och sen kan du säga att det var just så det kändes för dig! Bara låtsas ha något på gång med någon annan kille! " Wow... Josie hon är lika gammal som Max och Mike, man märker att hon är erfaren. "Okey, så vad är planen "