Girighetens pris

Kapitel 40

*Liv*

Varelsen gnydde till när jag nöp ihop handen. Något inom mig kände växte när jag hörde smärtan i dess gnyende. Jag kunde inte sätta ord på vad det var men samtidigt ville jag se den lida mer.

Medan varelsen backade undan, så nöp jag åt hårdare och följde med den. Men denna gång så gnydde den inte, utan ruskade på sig ilsket. Jag tappade mitt grep och föll till marken. När ryggen träffade marken kände jag hur luften försvann, men jag skyndade mig ändå att komma upp på fötter. Medan jag kipade efter andan så tittade jag mot varelsen igen, den blängde mot mig. Jag visste inte om det var för att den var överraskad eller irriterad över vad som nyss hänt.

Och vi stod så ett tag och bara tittade på varandra, väntande på vem av oss som skulle ge upp först. Trots att det var plågsamt att stå och vänta på vad som skulle hända, så jag det mig en möjlighet att hämta andan. Och det verkade som om varelsen märkte det, som från ingenstans så kom den mot mig igen. Denna gång slog den mig med sin gigantiska tass, slaget gjorde att jag lättade från marken. När min kropp slog emot grott väggen, så knastrade det i kroppen. Jag fick blodsmak i munnen och det gjorde ont, men jag vägrade att ge upp. Den där känslan av styrka var kvar, och jag kunde känna hur flickan njöt av situationen. Och det gjorde mig så konstigt nog lugn, jag skulle klara det här. Nej förresten inte jag, vi skulle klara det här. Trots att jag inte visste vem hon var, så visste jag att flickan ville hjälpa mig.

Försiktigt tog jag mig bort från väggen och mot varelsen. Den tittade på mig igen, och det påminde nästan om hur en katt ser på sitt byte, innan den dödar bytet.