Girighetens pris

Kapitel 33

*Högste forskaren*

- Amanda, vi har ett bekymmer med det kvarvarande experimentet.
En av de övriga forskarna kom in i mitt kontor och såg panikslagen ut. Jag tittade rakt in i hans ögon, dem får inte ha klantat sig nu. Hon är den enda vi har kvar.
- Vad är bekymret?
- Pulsen är stundvis helt borta och hennes temperatur sjunker drastiskt.
Hade vi inte redan förlorat två av våra bättre forskare så hade jag utan en tanke avskedat honom. Om hennes läge var så allvarligt som han sa så varför var han då här?!

Jag reste mig upp och gick med raska steg ut ur kontoret. Rummet som hon hölls i var visserligen nära men i dessa stadier så var varje sekund viktig. Denna gång kändes det dock som en evighet innan vi kom fram till dörren.

*Molly*

Allt var borta, kvar fanns bara en grå yta. Vad hände? Mitt hjärta klappade hårt och det var svårt att behålla lugnet. Men samtidigt var det som om något sa åt mig att allt var okej. Det var svårt att acceptera men det fanns inte mycket jag kunde göra, ödet låg inte i mina händer.

Det var fortfarande tomt och ensamt där jag var men det kändes inte längre så. Och sakta men säkert började jag lugna ner mig. Trots att jag inte visste vad som skulle hända så var jag trygg på något sätt, inget kunde skada mig. Jag tittade på mina händer, av någon anledning så tyckte jag att de verkade blekare än vad jag minns. Antagligen var det inget konstigt, jag vet inte ens när jag såg solen sist men det störde mig ändå. Medans jag fortsätter att granska mig märker jag hur mitt fokus långsamt försvinna.