The music store

Femton

Jag slängde mig med en duns ner på sängen när jag kom hem. Den här Oscar killen drev mig verkligen till vansinne, på riktigt, han drev mig till vansinne mer än något annat. Jag förstod inte ens varför jag hade fått upp ögonen för honom men något var det och jag kunde inte släppa honom nu. Det gick bara inte. Hans vackra ögon, de tydliga kind- och käkbenen, läpparna, kroppen, håret, allt. Han var perfekt i mina ögon, även fast jag ogillade det påståendet. Det var omöjligt släppa honom och speciellt efter idag var också helt omöjligt då jag just nu levde med tanken att han nästan hade kysst mig. Jag upprepar, han hade nästan kysst mig, Felix Sandman på läpparna.

Jag suckade frustrerat och begravde huvudet i kudden. Aldrig att jag skulle orka med att plugga efter allt det här. Aldrig någonsin att jag skulle lyckas med att göra något med det här på minnet. Det enda jag kunde tänka mig just nu var hans läppar som var så nära att träffa mina och förenas i en enkel kyss som jag i all framtid skulle kunnat leva på. Så blev det dock inte. Han visste precis hur han skulle göra för att retas med mig och det lyckades han verkligen med den här gången.

Ett högljutt nästan plågat skrik lämnade mina läppar och jag brydde mig inte om att antingen pappa, Jill eller min bror hörde mig. Jag behövde bara få ut demonerna inom mig och skrika ut all min ilska och frustration över det som hände för mindre än en timme sedan. Kort efter att jag hade skrikit mitt plågade skrik så kom först och främst pappa in genom dörren och sedan Jill kort senare.

"Vad händer Felix?" frågade pappa oroligt precis som att han trodde att jag var på väg att dö eller något, vilket jag kanske var på väg att göra. Jag kanske höll på att dö av det här. Jag kanske var döende och den enda som kunde rädda mig från att dö en plågsam död var Oscar.

"Felix har det hänt något?" Pappa frågade igen men jag svarade ännu en gång inte honom utan låg bara och tittade ner i min vita kudde som jag hade under mig.

"Felix?" Nu slog sig pappa ner på min säng och lade sin hand på min rygg och försökte vända mig om genom att putta lite i mig. När han hade försökt ett tag så satte jag mig upp självmant.

"Kan ni snälla bara låta vara mig i fred så jag kan få plågas ihjäl av mina tankar själv?" morrade jag och knuffade undan pappa för att han inte skulle sitta kvar på min sängkant.

"Felix vad är det som händer?" frågade pappa jätte oroligt. Jag bara gav honom världens mest irriterade blick och slängde mig ner på sängen igen. Han förstod inget och det skulle han aldrig göra. Det spelade ingen roll hur mycket jag berättade för honom om mina känslor för den här främlingen Oscar, han skulle inte förstå mig. Inte för att jag sökte efter någon förståelse heller. Det var knappt så att jag ville att någon skulle förstå mina vilda, helt vansinniga tankar. För jag förstod dem knappt själv.

"Skulle jag berätta för dig skulle du ändå aldrig förstå, så snälla bara stick härifrån", morrade jag irriterat och lade kudden för mitt ansikte då jag kände att några små tårar var på väg att trilla nerför min kind.

"Okej men du får gärna berätta när du är redo för jag vill inte att du ska gå runt och må dåligt över något", sa pappa med sin snälla ton på rösten. Jag kunde dock inte ta in det han sade utan istället föste jag undan honom.

"Jag sa stick här ifrån, lämna mig ifred så jag får sörja på egen hand. Jag behöver inte er medkänsla och jag vill inte heller ha den för den delen", svarade jag. Ganska direkt kände jag hur han reste sig upp från sängen och hur hans tunga steg försvann ut ur mitt rum och ännu en gång var jag ensam här inne.