The music store

Tio

Jag hade blivit frisk igen efter min lilla kortvariga febersväng och var nu återigen i skolan. Jag satt inne i den stora cafeterian tillsammans med mina två närmsta vänner Ogge och Omar precis som vanligt. Vi tre hade hängt ihop sedan dag ett i gymnasiet och Omar hade jag känt längre än det då vi hade gått i samma klass sedan flera år tillbaka i tiden. Han hade kommit in i min klass någon gång i trean av den anledningen att han hade varit för stökig i sin tidigare klass. Min klass hade då varit en hörselklass vilket betydde att vi hade en som var hörselskadad i klassen. Därför hade det varit viktigt att vi hade en lugn miljö på lektionerna och vi hade alltid hållit till i ett och samma klassrum där det fanns en hörselslinga.

Ogge som kom in lite på efterkälken i mitt liv, betydligt mycket senare än Omar, var en mycket trevlig typ. Han var ett år äldre än oss men hade valt att gå om ettan för att han inte trivdes så värst bra på naturlinjen han hade gått på innan. Därför hade han valt att hoppa av och istället läsa ekonomi precis som jag och Omar hade valt. Direkt hade vi tre klickat och sedan andra veckan i skolan så hade han varit en del av vårt lilla gäng.

"Jag vill bara ta studenten nu, nu, nu! Alltså de här sista veckorna är så himla onödiga på riktigt", suckade Ogge och lade sina knutna händer under hakan för att stödja upp huvudet.

"Äh vaddå, vi gör ju inte ens något", sa jag enkelt och helt obekymrat samtidigt som jag var lite i mina egna tankar om Oscar. Kanske skulle jag gå förbi musikaffären idag igen och låtsas vara intresserad av något, kanske en dålig vinyl med gammal gubbrock eller en ny med alltför modern musik för min smak.

"Det är precis det som gör mig upprörd. Är man i skolan kan man väl för i helvete få något att göra och inte bara sitta här och sörpla gammalt bränt kaffe och fundera på livet. Jag är så less på gymnasiet nu, jag har gått här på den här ruttna skolan i fyra hela år", morrade Ogge med en väldig attityd i rösten. Han var en sådan som först inte sade så värst mycket men när han väl sade något så slängde han ur sig allt han hade tänkt på under en hel månads tid. Fast det var även det som var charmen med honom.

"Men om du vill göra något kan du väl engagera dig lika mycket som Omar gör i skolbalen vi ska ha med grannskolorna i området?" sa jag fortfarande helt bekymmerslöst.

"Ja, vi skulle behöva fler som hjälpte till med dekorationen, ljussättningen och med musiken för den fick inte jag ha hand om." Omar sken upp som en sol när han fick prata om balen han skulle anordna tillsammans med alla de andra som satt i balkommitén. Han hade varit en av de mest engagerade det här året och han hade verkligen lagt ner sin själ i att balen skulle bli den bästa någonsin.

"Nej tack jag tror jag avstår. Det känns lite för fjolligt för mig tyvärr", skrattade Ogge till och Omar tittade förolämpat på honom.

"Men ni måste lova att komma, i alla fall du Felix", sa Omar och knuffade till mig så att jag vaknade upp.

"Va?" slängde jag ur mig även fast jag hade hört precis vad han hade sagt innan.

"Ja, du måste komma på balen. Visst skulle du ta med dig Bianca dit?" frågade han med ett brett leende. Jag skyndade att skaka på huvudet för så var absolut inte planen. Skulle jag gå på balen så var det för att supa skallen av mig, skaffa ett ligg den kvällen och sedan vakna upp med världens ångest dagen där på eller skulle jag inte gå alls.

"Balen är till för att supa skallen av sig inför alla lärare som är på plats, ligga med någon random och vakna upp med ångest. Inget annat", mumlade jag sammanbitet.

"Kan faktiskt hålla med Felix lite på den fronten. Vi som inte är i ett förhållande går nog mest bara dit för att hitta någon vi sedan kan ligga med eller i alla fall hångla ganska så grovt med." Ogge höll alltså med mig men det gjorde absolut inte Omar. Balen för honom var något som nästan var heligt. Det var en kväll som man skulle minnas i resten av sitt liv som den bästa kvällen någonsin. Inte för att sanningen riktigt var den. En bal idag var mer som en uppklädd fest för flera hundra personer.

"Men ärligt nu det är en rolig grej, ni kommer minnas den kvällen resten av era liv", försökte Omar.

"Vi kommer minnas den kvällen som den värsta i våra liv eftersom att vi är singlar och inte har någon som älskar oss. Det där är parens kväll - inte våran", svarade jag buttert. Omar bara suckade åt min mening och ställde sig upp av irritation. Han brukade alltid göra det när han blev irriterad på mig.

"Varför ska du alltid vara så jävla jobbig hela tiden? Gå dit med den där jävla musikkillen som du är så förälskad i. Fråga honom om han vill följa med lilla dig på balen och om han sedan kan ta med dig hem. Gör det inte så svårt för dig själv och sluta sätt dig själv i offerzon. Det är inte synd om dig Felix. Inte det minsta." Omar började med stora långa kliv gå ut ur cafeterian utan att bry sig om att han lämnade kvar oss.

"JAG ÄR FÖR FAN INTE KÄR I HONOM?! JAG KÄNNER INTE ENS KILLEN", ropade jag efter honom men han vände sig inte ens om för att titta på mig.