The music store

Sexton

Klockan var halv åtta då jag vaknade nästa morgon, trött som aldrig förr. Något pluggande inför nationella provet i matte 3b hade inte blivit av alls. Det enda jag hade gjort under hela gårdagen hade varit att jag hade suttit i min säng och deppat över mina känslor, över mitt liv och allt där emellan. Pappa hade tyckt att jag var löjlig men han visste ärligt talat inte hur det var för mig. Fast jag skulle inte klandra honom för jag själv ville inte berätta som det var eftersom att jag bara tyckte att han var helt dum i huvudet största delen av tiden.

Jag var extremt stressad när jag hade vaknat eftersom det var alldeles försent. Provet skulle börja skrivas klockan halv nio och det tog nästan en timme för mig att ta mig till skolan - därför skulle jag bli försenad och kanske till och med få ett rivet prov. Det här provet var ett väldigt viktigt prov för mig då det skulle avgöra mitt avgångsbetyg i just den här kursen och jag behövde verkligen ett bra avgångsbetyg i just matte för att läsa vidare de kurser jag hade tänkt på universitetet om några år. Matte var dock för mig något helt obegripligt, jag förstod inte vad derivata, trigonometri, integraler eller något annat som fanns med i den här kursen var.

Stressat ställde jag mig upp, drog på mig de första bästa kläderna jag kunde hitta, vilket likt många andra dagar var ett par svarta ganska tighta jeans och en svart tröja till det. Tröjan stoppade jag ner en bit i byxan framtill då den var lite för stor och sedan satte jag fart ut i köket där jag tog en banan ur fruktskålen och sedan en drickyoghurt ur kylskåpet. Vi brukade alltid ha sådant hemma eftersom både Jill och pappa visste att jag hade lätt för att bli försenad ill skolan och behövde få i mig något snabbt och enkelt som jag också kunde ha med på bussen. Därför blev det banan och drickyoghurt.

Jackan slet jag på mig i hallen och sedan skyndade jag mig ut i trapphuset. Först och främst låste jag dörren innan jag började rusa nerför trapporna till entré planet. Andfådd stannade jag upp nere i trapphuset för att andas ut innan jag fortsatte min lilla joggingtur som skulle ta mig till busshållplatsen. Enligt tidtabellen som hängde inne i den stora gemensamma hallen i bostadsrättshuset så skulle min buss komma om tre minuter, alltså hade jag tid på mig men man kunde aldrig riktigt lita på SL. Ibland kom bussarna treminuter tidigt, ibland tjugominuter sent. De var ganska oberäkneliga och det var inte direkt så att de väntade in avgångstiden från varje hållplats utan om de kom tidigt så körde de iväg också, för att möjligtvis kunna vinna in lite tid.

"Hej snygging." En röst hördes från min vänstra sida när jag kom ut utanför dörren. Jag vände blicken åt det hållet och höll på tappa andan när jag mötte de blåa ögonen tillhörande Oscar. Det var nära att jag greps av panik men jag försökte lugna ner mig. Vad gjorde han ens här? Varför var han här, utanför min port?

"Lika efterbliven som förut", sa han när jag inte hade svarat honom utan flackade med blicken mellan honom och busshållplatsen en bit bort.

"Va?" svarade jag och tittade fundersamt på honom. "Pratar du med mig eller någon annan?"

"Dig, vem annars skulle det vara? Det är inte direkt så att det finns någon annan här i närheten", svarade han och skrattade tyst för sig själv åt mig. Nu tyckte han säkert att jag var ännu mer löjlig än innan och genast blev mina kinder en nyans rödare.

"Eh nej så klart, eh det är ju bara jag här", sa jag jätte osäkert. Han bara skrattade åt mig ännu en gång och skakade på huvudet.

"Du är rätt söt när du är osäker lilla Felix", flinade han med en ganska oseriös underton på rösten. Ännu en gång stannade mitt hjärta upp, hur visste han vad jag hette? Jag hade aldrig nämt mitt namn för honom.

"Hur visste du mitt namn?" frågade jag väldigt chockat. Ännu en gång skrattade han åt mig med sitt mörka ganska dova skratt och jag blev bara alltmer osäker i hans närhet. Vad var det som var så roligt med mig? Det var inte direkt så att jag var en clown eller något åt det hållet.

"För att din vän, han den där brunögda, mörkt hår, lite mörkare hy, han kom in till mig igår och snackade något om skolbalen i ert skoldistrikt. Då ställde jag honom frågan om vad du hette och osäkert svarade han mig att du hette Felix, därför antog jag att du heter det." Han hade alltså lagt mig och Omar på minnet och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt det. Jag hade säkerligen skämt ut mig framför honom och det var därför han komihåg mig.

"Men hur visste du att jag bodde här då?" frågade jag.

"För att min tjej bor i huset rakt över här och jag har sett dig några gånger gå från bussen och in i din port sen jag uppmärksammade dig i min affär", sa han och pekade på huset mittemot mitt, där jag hade sett honom gå in för ett tag sedan. "Sedan fick jag bara för mig att kolla med någon här om de visste vem du var och då träffade jag på din pappa och lillebror som skulle till dagis. Han sa då till mig att jag kunde stå här utanför och vänta på dig om det var det jag ville."

"Jaha", sa jag fortfarande med en osäker ton på rösten. Mitt hjärta krossades i några hundratusen småbitar när jag fick höra att han hade en flickvän. Varför hade han ens närmat sig mig och gett mig förhoppningen att vi skulle kyssa varandra? Varför? Jag förstod mig inte på honom, vilket kanske inte var anledningen att jag skulle göra heller.

"Men du jag har jävligt bråttom nu", sa jag när vi hade stått tysta och bara inspekterat varandra på avstånd. Oscar skakade på huvudet.

"Sakta i backarna lilla vän." Bestämt gick han mot mig och tog ett hårt grepp om min midja. Vi stod nu minst lika nära som vi hade gjort under gårdagen, om inte närmre. Hans bestämda tag om mina höfter förflyttade han nu upp mot mina käkar och sedan kysste han mig, på riktigt den här gången. Det var inte bara en snabb snuddning vid mina läppar utan en riktig kyss med tunga och allt.