Anxious || Harry Styles (Swedish translation)

Kapitel fem

KAPITEL FEM

"T-tack så mycket." Säger han när jag ger honom en kopp med te. Jag ler bara lite lätt och sätter mig på soffan bredvid honom.

"Det är jag som borde tacka dig, Harry." Säger jag tyst medans jag kollar ner på hans händer. Jag tittar upp in i hans ögon och ser att han ger mig ett litet leende.

"Jag ville b-bara se till s-så att du v-var okej." Säger han efter några sekunder.

"Det betyder verkligen mycket. Tack så mycket." Säger jag ärligt medans jag fortfarande kollar in i hans smaragd ögon. Vi är bara tysta ett tag efter det, bara njuter av sällskapet med varandra medans vi drycker vårt te.

"Va-" Börjar Harry säga men han avbryter sig själv och skakar lite på huvudet.

"Det är okej, du kan fråga mig vad som helst." Uppmuntrar jag honom.

Jag märker hur när jag vanligtvis skulle prata med någon från skolan skulle jag vara så nervös och skakig, men med Harry så är jag inte det. Jag antar att det är för när jag är med honom så får jag en konstig boost med självförtroende, eftersom det känns som om jag borde hjälpa honom på något sätt.

"Erm, v-varför grät d-du f-förut?" Frågar han i en tyst röst. Jag känner hur mina ögon sved från allt det gråtandet. "F-f-förlåt, d-du behöver i-inte svara." Han skakar på sitt huvud igen och sen hänger han ner sitt huvud som om han har gjort något fel.

"Nej det är okej." Jag vill berätta det för honom men jag tycker att hela den här situationen känns konstig eftersom jag aldrig har varit i en liknande situation som denna på några år nu. "D-du såg vad som hände igår, eller hur?" Han kollar upp på mig med stora, oskyldiga ögon och nickar med huvudet. "Dom fortsatte med sina verbala angrepp mot mig och jag kunde inte hantera hur dom behandlade mig och då fick jag en panik attack." Jag kollar ner på mina händer och repar sidan av muggen med min tumme.

"V-var det v-varför du också g-grät igår efter sk-skolan?" Jag nickar med mitt huvud. "Jag fattar inte hur vissa personer kan vara så taskiga." Viskar han för sig själv. Jag försöker att inte se för förvånad ut från att höra honom säga en hel mening så klart utan att stamma. Jag kan heller inte hjälpa att upptäcka hur djup och raspig hans röst lät.

"Jag vet." Andas jag ut. Jag tittar på klockan och ser att den är fyra på eftermiddagen vilket betyder att han har varit här i nästan fyrtio minuter nu.

"J-jag är ledsen för a-att dom gjorde d-det mot dig, Joelle." Säger han ärligt medans han kollar in i mina ögon. Jag ler.

"Tack, Harry"

"J-jag behöver gå n-nu." Jag vänder genast på mitt huvud för att kolla på honom och plötsligt känner jag mig lite ledsen. Jag vill inte att han ska gå.

"O-okej." Jag följer honom in i köket var han artigt ställer ner sin kopp i diskhon. Jag gör samma sak med min kopp och kollar sedan på honom när han tar på sig sina Converse. "Tack igen." Han ler mot mig.

"H-hejdå, Joelle." Med en sista blick öppnar han dörren och går ut innan han stänger den bakom honom.

"Hejdå, Harry." Viskar jag.

Jag låser dörren och vänder mig om för att gå tillbaka till mitt rum med ett leende på mina läppar.

"Om du låter dom nå dig så säger du praktiskt taget till dom att dom vinner." Säger min kusin Amy till mig över telefonen. "Du behöver stå upp för dig själv och visa dom att du har självförtroende. Sätt ett leende på dina läppar, det kommer att döda dom där personerna." Jag nickar och känner hur min näsa svider. Jag hatar att jag är så känslig.