Anxious || Harry Styles (Swedish translation)

Kapitel arton

KAPITEL ARTON

Jag springer fram till bilen och andas tungt när jag gör det. Det är inte ett långt avstånd ifrån dörrarna på skolan och parkeringsplatsen men jag känner mig så andfådd utav rädsla. Mina ben skakar, min andning hackar, jag känner mig yr, mina händer svettar och mitt hjärta slår så hårt emot min bröstkorg. Jag mår illa. Ju närmare jag kommer Harry, desto högre hör jag deras äckliga ord.

"Missfoster."

"Gråtande bebis."

"Vill du ha din mamma just nu?"

"Ska du börja att gråta igen?"

"varför pratar du inte, stum pojke?"

"Sådant weirdo."

Mitt hjärta krossas när jag ser Harry bryta ihop. Hans händer täcker hans ansikte och han ser bara så skör och känslig. Det ser ut som att han kommer att gå sönder vilken sekund som helst och det sårar mitt hjärta så mycket.

Att se personen som du älskar i smärta, gör så ont. Det känns värre än att bli slagen riktigt hårt, det känns värre än att bryta ett ben, jag tror även att det känns värre än att föda ett barn för den känslosamma smärtan är värre än den fysiska smärtan.

Mycket stark ilska stiger inom mig. Jag är så jävla arg för att dom ens kan ha hjärta till att skada någon på det här sättet. Jag springer det snabbaste som jag bara kan.

"Vad gör n?! Gå bort från honom!" Skriker jag så högt som jag bara kan när jag kommer fram till dom sjuka personerna. Jag puttar iväg Abby och Sophies vänner för att komma fram till Harry. Jag puttar Sophie när jag kommer fram till henne och ställer mig skyddande framför Harry som gråter på marken. Harrys sitter lutad upp emot ett bildäck och har sina knän framför hans ansikte.

"Oh, kolla vem som är här." Flinar Sophie. "Det är missfostrets flickvän. Berätta för mig, hur känns det att vara tillsammans med en bebis?" Abby skrattar tillsammans med deras followers medans Sophie bara flinar åt mig. Sen kollar hon ner på Harry.

"Aww, är han okej?" Säger hon retsamt i en bebis röst. Min ilska stiger ännu mer.

"Lämna oss ifred! Lämna oss ifred med en gång!" Jag knyter ihop mina knytnävar och jag vill bara slå dom alla rakt i ansiktet. Abby börjar också att flina nu.

"Varför? Den roliga delen började precis." Säger hon. Jag tar ett steg fram till henne och för en kort sekund såg jag rädsla flasha i hennes ögon.

"Ja, det tycker jag med." Säger jag i hennes röst. Jag är så arg. Så, så arg just nu.

"Tjejer, kom så går vi bara." Säger en av deras vänner. Jag kollar på henne och nickar med en hotande blick på mitt ansikte.

"Jag tror att ni borde lyssna på henne." Säger jag och stirrar in i Abbys ögon med så mycket ilska.

"Jag är inte rädd för dig." Säger Sophie men hon kan inte kolla in i mina ögon när hon säger det. Jag skrattar. Ett hotfullt, retsamt skratt.

"Men det borde du. Och djupt ner, vet 'jag att du är det." Jag ställer mig framför henne och stirrar på henne med så mycket hat. "Gå! Nu!" Skriker jag. Deras tre vänner springer iväg med ett litet skrik men Abby och Sophie försöker att stå kvar.

"Han är en patetisk bebis. Så patetisk." Spottar Sophie, hennes saliv hamnar nära mina skor. "Ett sådant jävla missfoster!" Skriker hon.

Jag morrar med ilska och innan jag vet ordet av det, gör min knytnäve hård kontakt med hennes kind. Ljudet av kontakten donar runt i luften.