Anxious || Harry Styles (Swedish translation)

Kapitel tjugo

Hej. Jag vill bara säga att jag har en viktigt sak att säga i slutet av det här kapitlet. Så läs snälla det och bläddra inte bara förbi det. Tack så mycket!

========================

KAPITEL TJUGO

Hej Joey xx.

Jag läser meddelandet och stirrar på det en stund. Ett litet leende formas på mina läppar.

Hej, Harry. Hur mår du? x

Skolan är slut och jag är på väg till busshållplatsen eftersom att jag inte hade en bil idag. Det är det dåliga med att min mamma skjutsar mig till skolan. Några sekunder senare svarar Harry.

Vill du komma över? xx.

Jag ignorerar den konstigt ledsna känslan jag får när Harry ignorerade min fråga. Jag försöker att glömma bort det som om det inte var någonting men jag har fortfarande skuldkänslor.

Visst :)

Även fast jag la till en smileys i meddelandet, ler jag inte. Jag är nervös. Det känns fortfarande som att han hatar mig och det är ärligt talat den jobbigaste känslan någonsin. Varje gång jag tänker på Harry känns det som att jag vill börja gråta för hur dålig jag känner mig.

:) xx.

Även fast det typ bar tar tio minuter att köra till skolan, tar det nästan mer än dubbelt så lång tid att åka hem med bussen. Och vanligtvis så skulle jag vara glad och lättad för att få gå av bussen, men den här gången är jag inte det. Jag vill faktiskt dröja ut på att gå till Harrys hus just nu.

Jag förväntar mig pinsamma tystnader, som igår kväll. Jag förväntar mig att han ska ignorera mig och inte kommunicera med mig lika mycket.

Men han lider fortfarande ifrån sin extrema ångest attack som han fick igår.

Jag stannar plötsligt och det är som att jag fryser till is.

Jag kan inte fatta det här. Jag kan inte tro mig själv.

Mina ögon är vidöppna och min andning har stannat.

Jag kollar ner och märker att mina händer har börjat att skaka.

Jag kan inte fatta vad jag precis tänkte på.

Harry lider efter den mest traumatiserande panik attacken som han någonsin havt igår och jag är säker på att han fortfarande är påverkad av det. Men här tänker jag fortfarande hemska tankar, i form av att jag inte vill se honom på grund av mina egna känslor. Jag tänker inte på honom. Jag tänker bara på mig själv.

Det känns som att jag bara vill börja gråta just nu. Jag är en hemsk människa, och jag hatar det. Jag hatar det här så mycket! Jag hatar att mitt tillstånd alltid får mig att övertänka saker till det omedvetna om den huvudsakliga idén. Och i det här fallet så övertänkte jag att Harry inte pratade med mig igår kväll, till den punkten att det får mig att bli nervös, för att jag tror att han hatar mig. Och det är bara inte rätt.

Jag borde vilja gå och se Harry för att kunna trösta honom. Jag borde vara förstående. Men det är jag inte. Jag tänkte bara på mig själv hela tiden.

Jag börjar att gå så snabbt som jag bara kan till Harrys hus. Halvvägs dit börjar jag att jogga. Jag knackar på dörren och en minut senare öppnas den.

Jag ser en trött Harry ge mig ett litet leende. Jag omfamnar honom i en kram och pressar mitt ansikte emot hans bröstkorg.

"Förlåt. Jag är så ledsen. Jag är så himla ledsen, Harry." Mitt hjärta dunkar så snabbt just nu.