Anxious || Harry Styles (Swedish translation)

Epilogue

Förlåt, förlåt, FÖRLÅT för att det tog så himla mycket längre tid en vad jag sa att det skulle. Men skolan blev riktigt tuff med en gång och bara efter 2 dagar i skolan så hade jag 5 läxor i 5 olika ämnen... Så jag har varit fullt upptagen med att plugga.

Nu kommer i alla fall kapitlet och det är ganksa långt så jag hoppas verkligen att det här är värt den riktigt, riktigt, riktig, riktigt  långa väntan?

Hoppas ni tycker om det... :)

========================

Jag kollar på den sjuttonåriga tjejen framför mig som gråter ut av rädsla och sorg. Jag drar min hand över hennes arm för att försöka lugna ner hennes så bra som jag bara kan.

"Ta djupa andetag." Säger jag till henne och hon gör direkt precis som jag säger. "Det kommer att bli okej, Bailey."

Medans jag väntar på att Bailey ska fullt lugna ner sig, kan jag bara inte hjälpa att tänka på hur mycket hon går igenom. Den stackars tjejen har lidit ifrån mobbning i många år nu och det vart så illa att hon blev diagnostiserad med depression för några år sedan. Efter många år med rådgivning har hennes depression försvunnit men det har dock inte hennes ångest. Hon får panik attacker ganska ofta och hon sa att den hon fick idag var en av dom värsta. Hon fick den när hon fick reda på att alla hennes gamla mobbare har samma Engelska lektion som henne. Så hon hoppade över massor av lektioner för att komma och prata med mig samtidigt som hon bryter ihop.

"Jag är så rädd. Jag vill inte se dom. Jag är rädd för att dom ska retas med mig igen och att mina gamla, hemska tankar ska komma tillbaka." Hennes andning är snabb och hennes ögon är fortfarande fyllda med tårar.

"Jag kommer att flytta dig till en annan lektion. Okej, Bailey?" Hon nickar och ser tacksam ut. Jag trycker på olika knappar på datorn och ändrar på hennes schema. Som tur är så är det möjligt för ibland är klasserna fulla och då går det inte att gör någonting. "Så där. Du har fortfarande Engelska, bild, fysik och alla de andra, förutom att kemi är utbytt till Franska. Är det okej?" Hon nickar.

"Tack så mycket." Jag ger henne ett leende tillsammans med en nickning.

En så snäll tjej. Hon påminner mig om en yngre, tjej version av Harry på något sätt. Både på hur dom agerar, deras historia och deras gröna hår och lockiga bruna hår.

"Jag tror ärligt talat inte att jag kan göra någon redovisning idag." Hon kollar på mig med sina stora, vattniga ögon. Jag lägger tillbaka min hand på hennes axel.

"Jag förstår. Om du verkligen inte kan det, så behöver du inte det." Hon nickar. "Du vet, Bailey. Jag fattar precis vad du går igenom. Du är inte ensam. Jag vet att du ibland känner dig utstött och ensam, men det är du inte. När jag gick på gymnasiet hade jag också ångest. Jag hade inga vänner, jag var mobbad, och jag kände mig ensam. Men vet du vad? Det fans en kille på min Engelska lektion som också hade ångest. Ångest och depression för att vara exakt. han var så ensam, såg alltid ledsen ut. Hans ögon såg så livlösa ut."

Jag tar en paus, och ser att Bailey kollar noggrant på mig och vill veta vad som händer sen. Ett leende formas på mina läppar när jag tänker på vad som hände sen i Harrys och min berättelse.

"Så en dag, fick jag självförtroendet till att prata med honom. Det var väldigt läskigt och jag skakade fortfarande efter att det hände. Men jag är så glad att jag gjorde det, för den killen är nu min man." Jag ler. Hon ger mig ett litet leende tillbaka.

"Vad hände? Med personerna som mobbade dig, din ångest och hans depression?"

"Personerna som mobbade mig började också att mobba honom, men vi vann över dom. Våra föräldrar och våra lärare hjälpte oss att stoppa det. Dom vart avstängda för en vecka och slutade att mobba oss efter ett tag. Våran ångest däremot, var fortfarande väldigt intensiv igenom universitetet. Men hans depression försvann."