Anxious || Harry Styles (Swedish translation)

Kapitel nitton

Förlåt, förlåt, förlåt för att kapitlet kommer mycket senare än vad det var tänkt. Jag vet inte varför men det här kapitlet tog mycket längre tid att skriva än vad det brukar göra, och så har jag varit upptagen med massor av saker så har inte direkt havt tid till att skriva. Så förlåt för att det kommer så försenat, men nu är det här i alla fall. :) 

========================

KAPITEL NITTON

Jag går in till Harrys rum några timmar senare. Mina ögon är så svullna så att det gör ont varje gång jag blinkar och min syn är suddig. Jag kunde bara inte hjälpa att börja gråta när jag tänkte på allt det som har hänt.

Jag ser Harry ligga på sin mage med hans ansikte riktat emot det andra hållet. Han ligger under täcket och hans kropp är bort vänd ifrån mig.

Det är tyst. Jag hör inte den jämna och djupa andningen eller de söta små snarkningarna som vanligtvis skulle komma ut ifrån hans mun. Harry är vaken men han är fortfarande bort vänd ifrån mig. Och det gör riktigt ont. Han vänder sig inte emot mig, försöker inte att kommunicera med mig och det känns som att mitt hjärta huggs med en kniv om och om igen.

Jag står där och överväger vad jag ska göra. Borde jag bara gå tillbaka ut till köket och bara sitta där och gråta? Eller borde jag stanna här med honom med hopp om att han ska börja att prata med mig? Jag bestämmer mig för att stanna här.

Jag går bort till Harrys skrivbord och sätter mig ned och lutar mig bak emot hans stol. Jag kollar på Harry samtidigt som Flashbacks ifrån tidigare spelas upp i mitt huvud. Och det är smärtsamt. Det gör så ont att se honom så sårbar. Och speciellt ute offentligt på det där sättet. Jag kan inte ens tänka mig hur mycket mer ängslig han kommer att vara för att gå till skolan imorgon. Han kommer nog inte ens gå till skolan, och jag hoppas att han inte gör det för han behöver vila.

Jag tar ut min färdiga uppsats ut i från min skolväska. Jag lägger försiktigt ner den på skrivbordet och ser till så att den är perfekt skriven.

"Det känns som att det skulle bli en bra redovisning och att det skulle öppna upp allas hjärnor. Kanske även Abby och Sophies."

Dom två meningarna spelas upp i mitt huvud och jag kan inte fatta att jag faktiskt tänker på att redovisa imorgon.

Tanken skrämmer mig men det känns som att jag fuskar om jag hoppar över redovisningen. Jag känner mig inte ett dugg glad över att jag låter min ångest ta över, och få mig att inte redovisa när det är jag som ska ta över den. Jag kan inte låta den här mentalsjukdomen kontrollera mig.

Ja, om jag redovisar kommer jag att få en panik attack. Ja om jag gör det, kommer jag förmodligen inte kunna sova eller äta efter ganska många timmar efter redovisningen. Men det känns som att för varje redovisning som jag gör, övervinner jag sakta den här mentalsjukdomen. Sakta men säkert.

Mr. Rogers har rätt. Inte många personer känner till den här mentalsjukdomen och svårigheten med den, och genom att prata om citatet och hur det är att ha ångest kommer det definitivt att öppna upp deras hjärnor. Det kanske även får Abby och Sophie att fatta någonting och sluta med att retas med människor. Det är väldigt riskabelt men det är värt den risken. Jag skulle göra vad som helst för att hjälpa Harry.

Jag tar ut en mapp ut ur min skolväska och tar också ut några linjerade papper. Jag tar fram en bläck penna ifrån mitt pennskrin och klickar upp den.

Jag försöker att ignorera mitt snabbt dunkande hjärta medans jag planerar min tio minuters redovisning för imorgon. Efter några meningar har jag fatat hur jag ska göra och orden skrivs ner mycket lättare. Jag läser om igen det som jag har skrivit några gånger för att se till så att det hänger ihop, innan jag fortsätter med att skriva.