((14/7-15: Jag ursäktar grovt över hur jävla kasst jag skrev då(sättet) det blir bättre i slutet av boken & det ser mycket bättre ut i min nya bok som ni även gärna får läsa!))
Hej! Jag skulle verkligen uppskatta om just du berättade om vad du tycker om detta kapitlet! Då det är första gången jag skriver något öppet över internet!
OCH all kritik är bra, så var inte rädda för att påpeka brister ((:
now, grab a cup of tea & read!
(Julie på bilden, kommer ha bilder till alla VIKTIGA personer)
"helvetes jävla fan, om bussen inte kommer snart så fryser jag ihjäl.." mumlar jag samtidigt som jag sparkar till ölburken som legat och stört mig i flera minuter framme vid gatukanten. Jag har en enormt ovana av att svära, mycket och väldigt mycket när jag är arg och hungrig..
Middagen med pappa blev som jag trodde, tyst och totalt meningslös. fast egentligen är jag inte förvånad, alls.
Jag går tillbaka in i busskuren och sätter mig på den iskalla så kallade bänk som egentligen i stort sätt bara är tre slipade träbitar.
Det är knäpptyst ute även fast klockan bara är halv 11, dock är det söndagkväll och dem flesta ligger väl i sängs just nu och tar in energi för morgondagens arbetspass.
Efter 25 minuters väntande bestämmer jag mig för att jag lika gärna kan gå hem, det kommer ta minst lika lång tid att gå hem som det kommer ta för bussen att komma till busshållsplatsen ändå.
Jag svär lite för mig själv, det är en dålig ovana jag har och skyndar på stegen och svänger in på en gata jag inte alls kan namnet på och stoppar händerna i jackfickorna samtidigt som en svag vind smeker mitt ansikte som ger mig en obekväm rysning genom hela kroppen.
Jag har alltid vart rädd för att gå ute själv, särskilt på kvällarna och denna är inget undantag.
Just nu önskar jag verkligen att jag hade tagit med mina hörlurar innan jag gick ut, då skulle det vara lite lättare att fokusera på musiken istället för att fokusera på varenda hörn i stan som kan krylla av mördare, zombies, psykopater och våldtäcksmän.
snabbare än någonsin går jag genom området som ser totalt förfallet ut, det ser nästan obebott ut, men det är säkerligen mycket finare på dagen. hoppas jag.
Jag stirrar ängsligt åt både höger och vänster samt vänder mig om flertal gånger för att försäkra mig om att ingen följer efter mig och ser ganska snart att mitt vänstra skosnöre har åkt upp.
På mindre än två sekunder är jag nere på knä och knyter om skosnöret och när jag är klar skakar jag på armarna för att skaka av mig den äckliga känslan av att någon iakttar mig.
Jag svänger ut från område och ger av mig ett tungt stön samtidigt som jag krockar in i något, rättare sagt någon..
"Oj, du kanske ska se dig för vart du går" Jag spärrar upp ögonen och framför mig står en man som säkert är fem år äldre än mig.
"Förlåt, gick det bra? Jag såg mig inte för och jag har lite bråttom." Svarar jag snabbt och tar några snabba steg för att gå iväg från mannen men innan jag ens kommit mer än halvvägs förbi honom så känner jag ett starkt grepp på min arm och jag dras tillbaka.
"Vad fan gör du?" snäser jag och sliter bort armen ifrån hans grepp.
"Jo, du tappade denna" han räcker fram min mobil med ena handen "men med den tonen kan jag lika gärna behålla den, eller vad tycker du?" mannen hånler emot mig samtidigt som jag rycker telefonen ur handen på honom.
"Tack, antar jag." säger jag snabbt och börjar åter igen promenera hem, denna gång utan motstånd.
* * *
Jag öppnar tyst ytterdörren i hopp av att mamma inte ska vakna, vilket hon inte heller gör och jag fortsätter tassande emot mitt sovrum.
Inne i mitt rum tar jag av mig jackan och hänger av den på skrivbordsstolen som fortfarande efter elva år har klistermärken av hundar och hästar kvar på ryggstödet som jag inte lyckats få bort helt.
Med ett duns sätter jag mig i sängen och tar fram skissblocket och av någon anledning känner jag ett sug av att måla mannen jag såg, just då tänkte jag inte så mycket av hur han såg ut eller hur han lät.
Men nu, i efterhand har jag börjat få små minnen av hans ansikte.
jag målar försiktigt en spetsig ansiktsform tills jag hoppar till av att mobilen vibrerar innanför bh:n, vilket även det är en dålig vana.
"Hallå det är Julie" svarar jag och blir stel av rösten på andra sidan luren, jag känner igen den så väl.
Vilket inte är konstigt då det är mannen från innan.
"Hej, jag vet inte om du minns mig, men jag är snubben du sprang in i för ungefär 45 minuter sen." det vänder sig i magen på mig.
"hur fick du tag i mitt nummer? och vad vill du mig?"
Jag hör hur mannen sväljer på andra sidan luren innan han öppnar munnen.
"ja just det. du tappade ju din telefon som du minns, som jag gav till dig?"
"ja? den funkar. oroa dig inte" svarar jag snabbt "jag vill dock fortfarande veta hur du fick tag i mitt nummer?" mumlar jag för mig själv samtidigt som jag drar av mig den svarta koftan.
"det är ganska ironiskt" skrattar han "jag råkade liksom ge dig min telefon.. och e-eh..jag har din.." jag tar bort telefonen från mitt öra och kollar på den, en vit iphone 5s, precis en som jag har, men jag ser snabbt att skärmsläckaren inte är densamma.
"oj.. ehm-"
"jag kan komma och möta dig någonstans imorgon bitti så kan vi fixa till det" avbryter han med en orolig röst.
"Absolut" Svarar jag lika oroligt "Samma ställe som vi krockade klockan halv 11 imorgon bitti, funkar det?"
"Kvart i funkar bättre" Svarar han snabbt. "Ses där kvart i, hej"
Jag hinner inte ens säga hejdå innan samtalet avslutats.
Hans röst är skrämmande men samtidigt får den mig att vilja göra något jag aldrig velat göra förr..
Herregud, vad tänkte jag precis? sådär får jag inte tänka?! Jag känner honom inte ens?!
Julie även känd som hej-jag-träffade-nyss-dig-och-nu-har-jag-snuskiga-tankar-om-dig, den Julie drar händerna för ansiktet och förtränger tankarna så gott som hon kan kan samtidigt hon ligger där i sängen, i ett hopplöst försök av att försöka somna.
fan, fan och åter igen fan, fan.
