Jag vaknar i en av lädersofforna, den som är rakt framför fönstret.
Jag måste ha svimmat av chocken, för jag minns bara hur allt blev svart framför ögonen på mig.
"så du vaknar äntligen." Zak, vem annars. Jag ger ifrån mig en suck och tar handen emot pannan.
"du blev alldeles blek när jag berättade om.." han sväljer hårt och jag betraktar honom lite mer än vad jag egentligen borde.
"iallafall, jag trodde nästan du skulle dö av chock ett tag, du bara föll ihop framför ögonen på mig." han ser bekymrat på mig men han han ler. han LER. inte hånfullt, utan ett vänligt leende visar sig på hans läppar och jag blir varm i kroppen.
"jag mår bra, tack för att du hjälpte mig till soffan.."
Efter kanske en minuts tystnad, som kändes som ett år, stirrar jag ner på mina knän samtidigt som jag känner att han iakttar mig.
"behöver du något? jag kan springa till affären.."
Frågade han precis om jag behövde något? Zak? Han som inte verkade bry sig om något än sig själv?
Jag skrattar till. "Nej, jag mår bättre nu, tack ändå Zak." Fnittrar jag fram och mina läppar formas till ett varmt leende.
ZAKS POV
Jag är orolig över någon, för första gången sen..
Jag ruskar på huvudet och lutar mig med ryggen emot väggen.
Hon är vacker, Julie alltså.
Jag kommer på mig själv att jag ler och slutar le direkt när hon vänder blicken emot mig.
"ska vi fortsätta prata? jag antar att du inte var klar.." hon nästan viskar fram orden och hon ser helt plötsligt väldigt ledsen ut.
Det gör mig orolig.
Jag brukar inte bry mig om hur andra människor mår, inte ens om hur jag själv mår ibland.
"säker på att du klarar det utan att svimma igen?" jag skrattar åt henne men hon bara stirrar på mig. Jag sväljer stelt och går och sätter mig i soffan bredvid hennes.
"jo, som sagt så är din pappa min chef och vi är typ, yrkesmördare? jag vet faktiskt inte riktigt vad vi kallar oss, mördare? handelsmän? jag har faktiskt inte en aning om det rätta ordet för vårt jobb." åter igen sväljer jag, det gör ont i mig att berätta detta.
varför kunde inte Jerr berätta det själv för henne när han kom tillbaka..
"vi hyr ut pengar till olika företag och privatpersoner, betalar dem inte tillbaka inom ett halvår så får dem en varning, om gränsen av ett år passerar, då dödar vi dem.
Det kanske låter barbariskt men så är det."
JULIE POV
min pappa? mördare?
jag mår illa. riktigt jävla förbannat illa av tanken att han har skadat människor, eller till och med dödat dem..
"S-så du.. har mördat folk?.." det knyter sig i magen på mig, vilket det även ser ut att göra i Zaks mage, för helt plötsligt viker han sig nedåt och lutar huvudet mellan benen.
"ja. jag har dödat. många gånger. Av just den anledningen skickade din pappa hit mig, du är nu i fara för andra grupper, och jag är här för att lära dig allt jag kan."
Jag fryser till is.
"lära mig d-döda?"
"ja." han sitter fortfarande med huvudet hängandes mellan benen. "tro mig Julie, jag har försökt prata med din pappa om att detta inte var en bra ide, men han insist-"
"Så min pappa är den som vill att jag ska döda människor?!" det är inte meningen att låta så grym i uttalandet men nu är det redan försent.
"Ja, det är hans order. jag ska lära dig allt jag kan. skydd och anfallstekniker. samt lära dig att kontrollera dig psykiskt.."
han ser ledsen ut.
"du kommer att må riktigt dåligt om du inte lär dig att behärska dina känslor gällande dödandet."
jag är stel. stelare än någonsin.
jag kan knappt stå upp för mamma när hon skäller ut mig för ingenting, hur ska jag kunna vara modig nog att döda någon?!
"Zak.. hur kan jag lita på dig? jag vet inte vem du är och vem vet om du bara bluffar allt du sagt?"
Han ställer sig upp och går fram till fönstret och tittar ut. Jag tänker på att utsikten inte kan vara sådär speciellt fin, vi är ändå i ett ganska.. dysters område
"Du heter Julie Samantha Mars, du är döpt efter din pappa, Jerr Simon Mars
JSM, vilket vår grupp heter."
jag ger honom en tom blick.
"Du är född 1996 och fyllde nyss arton. När du var liten var du rädd för att bada i sjön och du kallades Mars, av din pappa. ingen annan kallade dig det."
hur kunde han veta det? Pappa och jag var dem enda som visste om att han kallade mig Mars.
Jag är rädd, riktigt rädd.
"Julie.." zak går fram till mig och vi står bara en halvmeter ifrån varandra.
"jag vet att du är rädd" ja zak, enormt rädd, tänker jag men säger inget. "jag var också rädd första gången, men du måste lära dig detta, det är för ditt eget bästa. Att vara dotter till en mördare har stora konsekvenser, eftersom att andra grupper försöker göra allt för att dra ner varandra, ofta genom att döda chefernas närmaste. Så att dem tillslut lägger ner och ger sig.
Även det är anledningen till att din pappa håller sig i avstånd från dig."
Jag tittar på honom och försöker smälta ner det han sagt, det är mycket att ta in. "Du kommer klara dig bra om du bara lyssnar på mig och engagerar dig i mina lektioner." Zak ser nästan glad ut när han säger det, som att det vore något roligt skämt. men det kanske det är? Nej, det kan det inte vara, han vet för mycket om mig och pappa.
jag går längre fram emot honom och vi står nästan så nära att läpparna möts bara man lutar sig en halv centimeter till.
"när ska vi börja?"
han ler emot mig, han har ett såntdär mystiskt leende man alltid läser om i böcker eller som som Damon i The Vampire Diaries.
"imorgon, klockan 10 på förmiddagen. och det ska vara så varje dag tills du kan allt ut och innantill. Jag är klar med mitt uppdrag när du kan slåss emot mig i 10 minuter utan att förlora."
Han vänder sig och börjar gå emot dörren och väl framme vid dörren, säger han på ett utmanande sätt, "om du överlever första träningen vill säga."
