torkat blod, över hela min kropp.
bara tanken av att pressa den våta handduken mot mina öppna sår gör ont.
Blicken riktas en aning ner och jag trycker lätt handduken mot ena revbenet.
Tack och lov lever jag men Sony måste veta att jag är borta vid det här laget,
och jag vet att han kommer göra allt för att hitta mig igen.
Ett lätt stön uppkommer och jag kniper ihop käkarna så hårt jag kan.
smärtan är olidlig.
In kommer Agnes och har med sig en väska med ett rött kors på,
"låt mig hjälpa dig." hon tittar inte ens på mig, utan börjar istället rota i väskan. "det behöver sys."
"Vet du ens hur man syr?" skrattar jag nervöst. Knappast att hon vet, hon är kanske typ tjugo år, max. Aldrig att hon har fått en utbildning inom vården.
Hon ger mig en irriterad blick. "Regel numer ett gäller fortfarande." ännu mer irriterat drar hon fram olika saker ur lådan, som jag aldrig skulle kunna namnen på. "sitt." hon pekar på toastolen och jag sätter mig ner, jag vågar faktiskt inte ens säga emot.
Ganska komiskt, jag är faktiskt en aning rädd för Agnes.
Hon är så, bossig?
"det kommer svida." Agnes som nu håller i en sorts vätska och några bomullstussar kommer fram emot mig och häller sedan vätskan på tussarna. "redo?" frågar hon och ger mig en kall blick.
"redo." nej haha, vem försöker jag lura. jag är verkligen inte redo, jag har aldrig behövt göra detta förr.
"aj!" jag rycker till och det bränner i hela kroppen när medlet smeker mitt sår.
Agnes ser fortfarande irriterad ut, jag börjar fundera på om hon någonsin känner sympati? inte för att jag heller är så enormt bra på att visa det, men come on.
"det kommer bli infekterar Zak, jag måste göra detta."
"okej, jag förstår." wow hon visade lite brydsamhet.
Åter igen känner jag hur det svider till i hela magen och ända upp till bröstkorgen.
Mina tänder är hårt sammanpressade och mina händer darrar av smärtan.
* * *
"stygnen faller av självmant, inget att oroa sig för." Agnes kastar alla blodiga papper och dem fortfarande blöta bomullstussarna i soptunnan.
"Tack Agnes, verkligen." Min kropp ömmar när jag långsamt reser mig upp.
Agnes ger mig en kort blick och jag tror mig se ett litet leende men jag har antagligen fel.
Jag drar på mig min tröja igen, som det dock är torkade blodfläckar på, Sonys män tog mina väskor med allt ombyte, samt alla vapen och pengar.. inklusive min mobil.
Utanför toaletten är det en smal hall, som leder till antingen köket och ett sovrum eller ett vardagsrum åt andra hållet.
Lägenheten är liten och unken, men det räcker.
"varför hjälpte du mig?" frågar jag Agnes som står och rotar i kylskåpet.
inget svar.
"Varför tog du mig därifrån? Jobbar du inte med Sony?"
"Jag sa till dig att inte ställa massa frågor!" hon slänger igen kylen och vänder sig mot mig.
"Jag förtjänar att veta."
Agnes sätter sig ner på en av dem höga stolarna. Jag har alltid tyckt om barbord i kök.
Mindre än tio sekunder senare sitter jag framför henne.
"Kan du snälla berätta va-"
"Nej Zak!" hon avbryter mig och smäller i båda händerna o bordet, hon ser förbannad ut, men ändå sårad?
"Jag kan inte berätta för dig, jag litar inte på dig, alls."
"Men du räddade mig? trots att du inte litar på mig?" Jag flinar lätt åt henne.
"Ja.."
"logiskt." smell the sarcasm. "Första gången jag såg dig var du med Sony, vilket han inte verkade ha något emot." jag kliar mig lätt på hakan och märker hur Agnes sväljer hårt. "Men du hjälper mig, det är antagligen Jerr som skickat dig?"
"Jerr? Du är fan mer än bara korkad, du är dunderkorkad." Fräser hon och sedan formas hennes läppar till ett långt streck och det syns på henne att jag är henne på spåren.
"Ja, du är en Snitcher." Jag tittar på henne samtidigt som hon fryser till is, hon rör sig inte ur fläcken, jag skulle kunna misstro att hon var död. "Jag antog nästan det från första början, att du inte tillhörde någon av oss, varken Sony, JEM eller något annat företag."
"företag? är det vad du kallar detta?" Hon verkar nu lite mer levande än innan och ställer sig upp från stolen och går mot en byrå som står en knappt meter ifrån bordet.
"Vad kallar du det då?"
"lekar." flinar hon och slänger upp en väska på bordet, jag känner igen den en aning och inser snart att det är min egen väska. "Ta dessa, igen." hon öppnar väskan och där ligger några av mina vapen, några buntar med sedlar och några klädesplagg.
"hur vet jag att du inte blåser mig? Sony kanske planerat allt detta, det kanske bara är en av hans lekar?"
"Det vet du inte." Hon tittar kallt på mig utan något exakt ansiktsuttryck.
Jag nickar lätt emot henne och stänger sedan väskan.
"Tack, igen." säger jag och greppar åt mig väskan och går mot ytterdörren.
"Skynda dig, innan någon annan ber mig hämta dig igen, med lite försprång kanske du har en liten chans emot mig. Skulle lätt döda dig, det är mycket pengar som spelas på din död."
"see you in hell." Skrattar jag och kliver ut ur den lilla lägenheten.
