LYSSNA PÅ LÅTEN UNDER KAPITLET! OM den tar slut, kör på den igen!
🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸
Varför gjorde jag det här?
Jag älskar Zak, bara Zak..
Pats ligger utbredd på sängen med täcket precis så det räcker upp till början av ryggen, han somnade bara några minuter efter vi var 'klara'..
Hur kunde jag göra såhär? Jag är inte en sån här person egentligen.
Mamma.
Jag har totalt glömt bort att hon också är i New York, med jobbet.
Jag borde nästan höra av mig till henne och höra hur det är.
and so be it.
Jag drar försiktigt åt mig en luvtröja och drar på mig mina mjukisbyxor, eller ja.. Zaks mjukisbyxor..
Med en liten rörelse öppnar jag dörren och kliver ut i den röda korridoren. Tyst stänger jag igen dörren, jag orkar inte att Pats ska oroa sig.
i korridoren möter jag på en ganska för full man. "Hello Miss." säger han och viftar med sin hatt, typiskt äldre.
Jag ger honom ett leende och en svag nick som svar och skyndar mig sedan ut i lobbyn.
Sofforna på hotellet är dem samma som på klubben där jag svimmade av för flera veckor sen, det knyter sig hårt i magen samtidigt som jag sätter mig i en av dem.
Jag saknar Zak, så mycket. Allt påminner om honom, varenda sekund som går utan honom, känner jag mig tom, helt trasig.
Enkelt knappar jag in mammas nummer på skärmen och inom sju signaler svarar hon.
"Julie raring! Gud vad jag saknar dig! Har du det bra med Alma i Spanien?" Hon verkar stressad, för hon brukar inte vara så uppspelt.
"Hej mamma, Ja det är jätte kul!" lögn. "Hon har visat mig så mycket otroliga saker, och naturen! det är så vackert här!" Lögn igen.
"men vad mysigt gumman, behöver du något? Mer pengar? Nya-"
"Nej mamma.."
"Vad bra, Du vet att det bara är att säga till isåfall så skickar jag över pengar direkt raring!"
Det är skönt att hon bryr sig, det behövs. Även fast Pats säger att han bryr sig så känns det inte tillräckligt. Men jag tror ingen kan fylla det hålet som Zachary lämnade.
"Mamma ja-"
"Gumman, förlåt men jag måste rusa in på möte nu! Hör av dig om du behöver något, okej? Bra puss puss!"
Ja! Jag vill ha Zak, kan du fixa fram honom?! vill jag ryta till henne i telefon men det är redan försent.
"fan." muttrar jag och tittar ner i mitt knä och jag känner hur tårarna börjar komma fram i ena ögonvrån.
En tår rinner och droppar sedan ner från hakan ner i mitt knä.
Varför är jag så här jävla svag? Jag behöver Zak. Jag behöver någon som älskar mig, på riktigt.
Det regnar ute, men det struntar jag totalt i just nu, för ingen kan se att man gråter i regnet.
Jag drar på mig luvan över huvudet och trippar sedan mot huvudentrén och kliver ut, i det iskalla regnet.
* * *
Det slår mjukt mot mitt ansikte och snart har fukten trängt sig igenom både luvtröjan och byxorna och fukten smeker lätt min kropp som sprider en kall rysning i ryggraden.
Jag tittar ut emot den lilla dammen som ligger i mitten av en park, några ankor ligger tätt med varandra för att inte frysa.
Tänk vad enkelt att vara anka egentligen, folk ger dem mat gratis, dem har sina vänner runt sig och folk kommer till parken enbart för att titta på dem? Det gjorde iallafall jag som barn, trots att jag var livrädd för dem. Pappa brukade ta med mig dit ibland, han berättade alltid historier om hur det var när han var liten, och om att farmor och farfar brukade säga till honom att dem ville att pappa och mamma skulle få en liten dotter.
Vilket dem fick, mig.
