The Deal - Felix Sandman

Epilog

00.55

Felix's perspektiv

Emma tittade ner på sina händer och jag satte mig ner bredvid henne på träbänken. Ena armen la jag runt hennes axlar och placerade den andra på hennes sammanlänkade nävar. Hon lät blicken svepa upp och möta min och med ens klämde jag fram ett smärtsamt leende. Det gjorde ont att se henne må dåligt och varje gång jag tänkte tillbaka på händelsen på berget och alla misstag jag gjort innan det så är det som tusen knivar sticks in i min mage. Jag hade övergivit henne när hon egentligen behövde mig som mest. Om och om igen så ställde jag mig frågan vad som hade hänt om Omar inte sett henne på perrongen och agerat. Aldrig skulle jag kunna återgälda honom för det han gjorde. Ja ibland är man tacksam på riktigt över att ens vänner inte är känslokalla idioter utan faktiskt gör något när dom ser att någon är ledsen.

En dörr borta i den långa korridoren öppnades och både min och Emmas ögon riktas direkt på målet. Tillsammans med en polisman kom Sebastian vandrande och när han mötte Emmas blick bredde ett flin ut på hans läppar. Det gjorde mig så otroligt arg inombords, att han ens kunde leva med det han gjort, och skratta åt det. Om inte Emma brutit ögonkontakten och greppat ett hårdare tag om min hand så hade jag kastat mig på honom och slagit honom tills hans flin var bortblåst för gott.

Värmen från Emmas handflata runt min handled spred sig i hela kroppen och fick adrenalinnivåerna att sjunka en aning.

"Fan för dig" väste hon när han passerade vår bänk. Jag fnös bara och tryckte Emma närmre mig som att påvisa för honom att hon är trygg nu, med mig.

Flinet på hans läppar hade fortfarande inte lämnat hans läppar och det blev bredare om möjligt när mina handlingar nådde hans synfält.

Hans ryggtavla tonade bort ju längre bort han gick i korridoren med polismannen, iklädd en klassisk uniform, vid hans sida.

Jag och Emma satt och väntade på att Omar, Enestad och Molander skulle komma med deras mopeder.

"Är allt över nu?" Emmas röst var ljus och skakig när hon lutade huvudet mot min axel och jag drog henne närmre min kropp. Jag nickade, men gesten kunde inte synas från hennes synvinkel så jag förstod snabbt att jag för henne förblivit tystlåten.

"Ja Emma, nu är allting över" leendet som uppstod på hennes läppar av mina ord kom upp som en klar bild i mitt huvud och även jag sprack upp i ett leende. Nu skulle allting ordna sig.

"Felix! Emma!" Molander kom gåendes ut från samma dörr som Sebastian försvunnit ut igenom och jag vinkade till honom, fortfarande med leendet som fastklistrat på läpparna.

"Är ni redo för att åka hem igen?" sa han och kollade menande på Emma som besvarade honom med ett leende fyllt av lättnad.

"Det är vi verkligen" svarade jag åt både mig och Emma och kramade om henne snabbt lite extra hårt menande. Tillsammans reste vi oss upp från bänken som gett min rumpa riktig träsmak.

Alla tre vandrade på rad ut från polisstationen och ute på parkeringen mötte vi Omar och Enestad som stod lutade mot sina mopeder. När dom såg oss stiga utanför glasdörrarna så ställde dom sig båda upp och gav oss blandade blickar. Dom verkade både oroliga och glada, speciellt Omar som tagit del av händelsen på ett helt annat sätt.