The Deal - Felix Sandman

tjugoett

Felix perspektiv
Jag rättade till den vita Nets-kepsen med svarta detaljer samt svart skärm och bar mig sedan neråt till nedervåningen. Vi hade nyss ätit middag så farmor stog i köket och diskade i diskhon då husets diskmaskin för tillfället var sönder. Påväg mot hallen passerade jag öppningen in till köket och hann skymta farfar plocka undan brödet och smöret som vi ätit till grytan farmor tidigare lagat.
"Vart går du nu?" Farmor lät inte bestämd som mamma skulle ha gjort utan det lät mer som om hon frågade bara för att hon var intresserad.
"Bara träffa några vänner" svarade jag och drog på mig ett par sneakers. Att jag faktiskt inte kännde domhär människorna överhuvudtaget behövde jag inte nämna, farmor var en orolig person och det var onödigt att oroa henne utan en egentlig anledning. Dom verkade ju inte så hemska.
"Åh" utbrast hon lyckligt, troligtvis då hon trodde att jag inte kännde någon här och hade trott jag skulle sitta på mitt rum hela dagarna och spela tv-spel. Denna gången svarade jag inte utan öppnade dörren och gick ut i mörkret. Det var aningen fuktigt i luften och min t-shirt klistrade fast mot huden.
Tjejerna hade bett mig möta dom precis vid hörnet av korsningen där stigen ner mot byn började. Dom hade också berättat att det bara skulle vara en enkel sammandragning med ett fåtal vänner till dom, det verkade chill och det var nog anledningen att jag valde att gå från början.
"Felix!" en bit bort kom samma tjejgäng som från förut joggandes sista biten fram till mig. Dom var klädda i nästan identiska ljusblå jeansshorts och linnen i olika mönster, modeller och färger.
"Tja" jag gör någon underlig nick som hälsning och stoppar händerna i framfickan på mina jeans. Den platinablonda som förut presenterat sig som Erika verkade vara "ledaren" av gruppen då hon alltid tycks gå först.
"Dethär är Moa, Lina och Selma" sa hon och pekade på varje brunett som alla rodnade när jag synade dom snabbt från topp till tå. Dom gjorde en slags vinkning som mest verkade nervös och stel och sedan fokuserade jag inte så mycket på dom när vi började gå. Som vanligt tog blondinen, Erika, täten och vände klacken mot en stig som ledde in i en skog. Jag följde lite tveksamt efter då en skog på kvällen inte var mitt första val kanske. Fast det var ju så att jag i mindre ålder tillsammans med Max hade blivit jagad av en berusad man inne i skogen, eller han var nog mycket mer än berusad.

Mossan var våt efter den regniga dagen som nyss passerat vilket gjorde den otroligt hal. Ändå tvekade jag inte en sekund på att fortsätta, detsamma verkade gälla Max som smidigt hoppade över en stor trädrot.
Min blick sökte sig bakåt samtidigt som jag försökte hålla koll på vad som dök upp framför mig. Att trilla nu.. Nej, jag vill inte ens tänka på det.
Jag andades häftigt och min fot gjorde fortfarande ont efter dansskadan jag fått för några veckor sedan.
Mörkret som omringade oss gjorde hela situationen ännu mer skrämmande, det vore alldeles för lätt att missa någon rot och snubbla.

"Stnana" sluddrade mannen bakom oss fram. Stanna.
För att vara runt 60 och väldigt full så sprang han snabbt, eller snabbt och snabbt, jag och Max var väl inga löpare direkt men vi lyckades hålla ett mellanrum på tre meter mellan oss och mannen.

"Jag är inte fralig" fortsatte mannen sluddra. Jag riktade min blick frammåt igen och det enda jag kunde tänka var, fortsätt. frammåt.

___________