The Deal - Felix Sandman

tretton - Du känner inte mig

Fortfarande Felix's perspektiv

En smal gata. En rad av likadana hus i olika färger på ena sidan av vägen och likadant på andra sidan. Symetriskt men osymetriskt på samma gång. Förvirrad. Jag var förvirrad. Förvirrad över vad jag ens var påväg att göra, förvirrad över dom känslor som var ett enda kaos i min hjärna. Men i hjärtat var känslorna enade. Det fanns bara en enda känsla där just nu. Det var den som styrde mig hit. En varm och härlig känsla som fick mig att leta efter det som kändes som hemma. Inte hemma som i huset jag bodde i, utan hemma som där jag kunnde känna mig hemma vart jag än var. Mitt hjärta hade väl sagt det från första början jag såg henne, jag ville väl bara inte erkänna det för mig själv. Jag var en dålig förlorare och skulle alltid vara, jag var inte den som gav upp i första taget. Men denna gång skulle jag ge upp först, jag skulle vara förloraren.

En hållplats. Ett pling och två dörrar som öppnades. Jag reste mig upp och slängde väskan över ena axeln. Ut genom dörrarna. 1, 2, 3, 4, 5 steg tog jag. 25 till och jag skulle stå utanför dörren. Jag var paralyserad. Paralyserad av tanken. Av känslan.

Ett gult hus. Ett hus som innanför väggarna förvarade det vackraste jag visste. Innanför dom gula väggarna klädda i träpanel så fanns det som hon kallade för sitt hem. Sitt hem som i där hon bodde iallafall, hennes andra sortens hem visste jag inte om. Jag kunde bara hoppas på det bästa.

Ljudet av benen i min ihopknutna hand som träffade det hårda träslaget. En knackning. En händelse som skulle komma att kanske förändra allt.

Ett golv som knakade till under fötterna på personen vars steg var styrda mot dörren. Sättet ljudet av stegen ökade på gjorde att jag kunde avgöra att personen nu var framme. Handtaget vinklades nedåt och dörren sköts upp.

Mörkblond hår som rörde sig svagt av vinden som tog tag i stråna när dörren öppnades på vid gavel och blottade den korta, smala kroppen som ikväll var klädd i ett par grå mjukshorts och ett enkelt rosa linne som visade en ganska tydliga u-ringning.

"Felix?" Min blick for upp och mötte hennes ögon. Djupt blåa.

"Vi måste prata" hennes ögonbryn höjdes men rynkades ganska snabbt.

"Jag tror inte vi har något att prata om" sa hon, pressade fingrarna hårdare runt dörrhandtaget och sköt dörren mot sig. Snabbt satte jag en fot mellan dörren och dörrkarmen. Ansiktet som hon vänt in i huset vände hon tillbaka mot mig och gav mig en frustrerad blick.

"Vad var grejen med detdär smset?" Jag flyttade sakta undan foten när hon visat tecken på att inte stänga igen dörren ännu en gång, även fast hon verkligen verkade vilja.

"Om du inte hade brytt dig om mig som du säger att du inte gör så hade du aldrig reagerat så hårt" fortsatte jag och puttade upp dörren och trängde mig förbi henne in i hallen. Sekunden våra axlar slogs emot varandra for en rysning genom min kropp.

Skorna sköt jag av med hjälp av fötterna och riktade stegen mot hennes vardagsrum.

"Är du ensam hemma?" Frågade jag samtidigt som jag slog mig ner i den mjuka soffan av svart skinn. Emma som precis steg innanför öppningen till rummet nickade. Hennes blå ögon försökte hitta någonting att fästa sin blick i istället för på mig. Hon var nervös över vad jag skulle säga, det syntes.

"Sätt dig" snabbt riktades hennes blick mot min hand som klappade på soffkudden bredvid mig. Hon försökte vara tuff. Försökte verka oberörd av min närvaro. Hon misslyckades, men jag ignorerade det. Jag visste redam. Hon visste även vad jag kännde för henne. Men det hela handlade om vem som erkännde först.

Hon kollade bort mot tv:n som visade kvällsnyheterna. Min blick låg på henne och jag följde hennes ansiktsform och studerade noga varenda liten millimeter. Skulle jag försöka beskriva henne i detalj för dig skulle jag kunna hålla på i flera veckor utan att pausa en enda gång och skulle jag försöka beskriva varenda känsla som uppstår så skulle jag kunna hålla på i några veckor till.

33, 34, 35 sekunder av tystnad, bara andetag.

"Jag tror att vi båda kan enas om att det var lågt, riktigt jävla lågt, och ingenting säker att den åsikten kräver att jag gillar dig" sa hon och vände huvudet mot mig vilket fick hennes hår flyga lite bakåt och en svag pust for mot mig. Doften slog mot min hud. Fan vad gott hon luktar. Man skulle kunna göra en parfym av hennes doft.

"Om jag känner dig rätt så-"

"Felix du känner inte mig, när ska du fatta det?! Vi har bara lärt känna varandra ytligt men du känner inte mig!" Hon lät arg. Det var som att hennes mage var kokande lava av ilska och det bara bubblade upp inom henne. Det gjorde ont. Hon var inte glad. Det gjorde ont.

__________________________________

Kortaste kapitlet i Sveriges historia men jag lovade ett kapitel ikväll så ni får detta! Hoppas det är okej ändå så ska jag försöka skriva ett nytt kapitel redan imorgon, beror helt på hur mycket motivation och inspiration jag har!

Men ber om ursäkt för det korta och otroligt dåliga kapitlet men ska kompensera det, promise!

Godnatt på er! <3