The Deal - Felix Sandman

sexton - Italien?

Lyssna på Change my mind - One Direction medans ni läser

Felix perspektiv

Jag sätter mig ner på resväskan för att hålla ihop den så jag kan dra igen dragkedjan. Den stora svarta väskan är fullproppad av kläder för att ha minst två outfits att välja mellan varje dag, av dom 8 veckor som jag ska vara borta. Dagen efter jag hade ifrågasatt Emmas och Oscars förhållande till varandra så hade jag bestämt mig för att resa bort ett tag, iväg till min farmor och farfar på Italiens landsbyggd. Där har dom varken internet eller teckning utan om man vill använda en telefon så får man ta sig in till byn och ringa från en telefonkiosk.

I samma stund som jag reser mig upp från resväskan så hör jag dörrklockan i hallen ljuda högt, förhoppningsvis är det Ogge som ska ta mig följe till Arlanda. Mina tankar blir bekräftade när Ogges gestalt dyker upp i dörröppningen till mitt rum. Han ser bekymrad ut när han tyst betraktar mig plocka ner dom sista välbehövliga sakerna i min ryggsäck som hörlurar, laddare och deo. Jag dubbelcheckar även att jag har laddat ner min spotifylista till offline så jag ska kunna lyssna även när jag inte har internet.

"Är du säker på dethär?" Frågar Ogge och lutar sig mot den vita dörrkarmen. Jag drar åt mig min jacka som hänger över skrivbordstolen och kollar mig runt i rummet för att se till så jag inte glömt någonting, nej allt verkar vara med.

"Antar det" svarar jag samtidigt som jag tränger mig förbi honom ut genom dörröppningen med ryggsäcken på ryggen och ett fast grepp om handtaget på resväskan som jag drar efter mig. Ogge vänder sig om och följer efter mig ut i hallen där vi båda sätter på oss våra skor. Han öppnar ytterdörren och väntar på min signal att vi ska gå.

Jag låter blicken falla över alla möbler, väggar med bilder och dörren som leder in till mitt rum. Nu kommer jag inte att vara här på två månader och om jag ska vara helt ärlig så gör det lite ont i hjärtat att bara lämna allt. Men nu har det gått tre veckor sedan händelsen utanför skolan och jag och Oscar har endast utbytt några få ord och Emma har totalignorerat mig.

"Jag tror det är för allas bästa som jag lämnar dethär stället ett tag" säger jag följt av en djup suck. Ogge svarar inte men jag vet hur mycket han är emot dethär, redan när jag först kom upp med idéen så hade han försökt övertala mig att inte åka.

Jag sänker blicken medans jag styr stegen ut från huset med Ogge efter mig. Hans mammas vita Volvo står med motorn på gatan nedanför vårat hus och väntar på att vi ska sätta och i den och sedan köra iväg mot slutdestination - Arlanda.

Ogge hjälper mig öppna bakluckan där jag efter det lägger in båda mina väskor. När vi sätter oss i baksätet på bilen så kollar Ogges mamma bak på mig och ger mig ett halvhjärtat leende innan hon växlar och kör iväg. Hon vet om anledningen till att jag reser bort och sättet hon förstår mig på gör mig lite lugnare i hela situationen. Hon har alltid varit som min extramamma och så fort någonting hände så gick man till henne och pratade av sig.

Hela vägen till Arlanda satt alla tre knäpptysta, förutom en gång när Ogge bad hans mamma sätta på radion. Nu är vi framme och jag står med resvänskan i hand, ryggsäcken över ena axeln och betraktar tavlorna med flera olika flygnummer och destinationer på. Ogges mamma hade gett mig en hejdå-kram men valde att stanna i bilen så vi två killar får vara ensama.

"Jag kommer sakna dig faktiskt" skrattar Ogge nervöst när jag hittat bandet jag ska lämna min väska på och vi är påväg dit. Jag ler och skrattar lite jag också.

"Jag kommer sakna er alla också men som jag sa är det nog bäst såhär" Jag lägger upp väskan på bandet och räcker fram mitt pass och biljett till kvinnan som tar emot det och sedan klistrar fast en lapp på min väska. Jag får tillbaka passet och biljetten och börjar i tystnad röra mig bort mot säkerhetskontrollen tillsammans med Ogge.

Jag låter blicken falla ner på mina svarta sneakers och kniper igen ögonlocken hårt för att inte gråta. Egentligen vill jag inte lämna allt, jag vill reda ut det med Emma och jag vill slippa alla stela tystnader med Oscar. Men om det är dethär som blev den enda utvägen just nu så får jag finna mig i det, jag står ut antar jag, det är ju bara två månader. Jag kommer ju tillbaka igen så det är inget hejdå föralltid. Ellerhur?

"Felix" säger Ogge plötsligt och jag tittar upp, fortfarande med blanka ögon. När min blick träffar personen framför mig så går det inte att hålla tillbaka längre, tårarna faller en efter en ner för mina rödrosiga kinder. Om det är av lycka eller inte har jag ingen aning om.

"Felix jag-" Emma hinner inte avsluta meningen utan avbryts av att jag pressar mina läppar hårt mot hennes. Händerna är placerade på hennes käkben för att kunna trycka henne ännu närmre. Dom salta tårarna träffar våra läppar men ingen av oss avbryter kyssen utan till min förvåning så kysser hon tillbaka.

Hennes vänstra hand placerar hon tillslut på mitt bröst och trycker försiktigt bort mig för att kunna andas.

"Jag vill be om ursäkt för allt" säger hon och jag kan skymta tårar bildas i även hennes ögon. Jag skakar bestämt på huvudet.

"Om någon ska be om ursäkt är det jag" säger jag innan jag trycker hennes läppar mot mina igen.