The Deal - Felix Sandman

tolv - Att faktiskt göra det rätta(Vinnarkapitlet)

Felix perspektiv

Jag tittade på henne medan hon sjöng och jag kunde inte låta bli att le. Hon hade en otroligt vacker och kraftfull röst, en röst jag inte skulle ha gissat att hon faktiskt hade. Hon sjöng det sista ordet och log sedan försiktigt och tittade på mig. Jag tyckte mig se en glimt av något i hennes ögon men det försvann innan jag hann sätta fingret på vad det var. Vi satt bara så en stund, båda leendes och jag undrade vad hon tänkte. Jag undrade om hon kände spänningen runt oss, den sprakande energin i luften. Just som jag tänkte tanken att luta mig fram och kyssa hennes mjuka läppar så trycktes handtaget ner och Juan kom in genom den vita trädörren.

”Caesarsallad till damen”, sa han och ställde ner en stor burk sallad på bordet framför oss. Han tittade frågande på mig och höjde ena ögonbrynet. ”Tyvärr finns det inget till dig.”

”Det är lugnt, han hjälpte mig att testa melodin bara”, sa Emma. ”Men han ska ändå gå nu”, fortsatte hon en aning kyligt med en menande blick åt mitt håll. Den varma stämningen var som bortblåst. Jag och reste mig långsamt upp ur soffan. En liten del av mig var en aning arg på Juan för att han hade förstört vår lilla stund tillsammans, men en annan del av mig förträngde den känslan och stoppade den i en liten låda djupt inom mig. Jag gick med tunga steg mot den öppna dörren och slängde sedan igen den lite onödigt hårt bakom mig. Jag hörde Juan mumla något argt men jag brydde mig inte nämnvärt utan gick med bestämda steg mot Daffs kontor. Jag orkade inte med det här längre, det var lika bra att avsluta eländet så att jag slapp se henne.

Han satt som vanligt tillbakalutad i skrivbordstolen med ögonen koncentrerat på skärmen.

”Jag kan inte göra det här längre, hon har fått sin publicitet, vi behöver inte låtsas längre…,” skrek jag argt och Daffs huvud for förskräckt upp. Glasögonen åkte på sniskan och han drog upp handen för att rätta till dem över näsan.

”Vad…”

”HON HATAR MIG, OKEJ?”

”Feli…”

”Det är ingen idé att vi låtsas, Daff! Alla foooers vet vem hon är nu, hon har fått sin publicitet, vi kan avsluta vårt ’förhållande’”, jag gjorde citatstecken i luften.

Daff försökte inte säga något mer utan tittade bara forskande på mig. Jag kände hur det brände allt mer bakom ögonlocken ju längre tid det gick. Fan… Varför reagerade jag så här starkt?

”Okej.”

”Bra”, sa jag och gick sedan snabbt därifrån. Hade jag stannat en sekund längre hade han fått bevittna tårarna som sakta började rinna nedför kinderna.

Jag stängde av mobilen för att slippa svara ifall någon ringde eller smsade och framförallt för att slippa alla notiser från twitter och instagram. Sedan började jag sakta gå mot skogen där klipporna låg. Men istället för att smita in mellan buskarna till klipporna så gick jag planlöst omkring på stigarna i den tysta skogen. Jag var rastlös men efter jag vet inte hur lång tid var mina ben möra och kroppen tung. Men trots det kändes det mycket bättre. Skogens tystnad, den mjuka barrstigen och den fuktiga, svala luften hade fått mig att slappna av.

När jag klev innanför dörren möttes jag av en oroad mamma som undrade varför jag inte hade svarat på något av hennes minst tvåhundra samtal.

”Jag tog en promenad bara”, sa jag trött och gick mot trappan. ”Mobilen var avstängd. Är det inte det ni vuxna vill? Att vi ska strunta i allt det sociala ibland?” Hon ignorerade bara mina frågor och satte händerna i sidorna.

”Ska du inte ha någon middag?”

”Nej.”

När jag kom in på mitt rum stängde jag dörren och startade mobilen. Jag knappade in pin-koden och drog en trött suck när alla missade samtal, sms och notiser rullade in efter varandra. Plötsligt dök ett välbekant namn upp bland notiserna.

’Men jävligt bra stil Felix! Visst vi hade inget riktigt förhållande, men att ”göra slut” genom Daff, det är lågt. Lägre än vad jag faktiskt trodde om dig…’

Smset kom från Emma, såklart. Jag gnuggade mig i pannan och blundade. Såg hennes ansikte framför mig. Jag försökte resonera med mig själv om hur jag skulle göra härnäst. Om jag faktiskt berättade för henne hade jag förlorat vadet, vilket var en otroligt jobbig tanke, att det var jag som skulle duka under hade jag aldrig trott ifrån första början. Men samtidigt; vad spelade det för roll att förlora ett dumt vad mot att faktiskt göra det rätta för en gång skull? Skulle jag få ångra det? Eller skulle det kunna bli en vändning för mig? Kanske var det på tiden att jag gjorde det rätta ändå trots allt.

____________________

Dethär var då vinnarkapitlet skrivet av Frida Lindqvist, det är även hon som döpt kapitlet. Väldigt bra skrivet Frida! Som vanligt tycker jag att ni ska kommentera och rösta om ni gillar det och om ni inte hann vara med denhär gången så kommer det komma en liknande tävling längre fram i fanfictionen, har fått förfrågan om det så det fixar vi!

Jag vill även tacka er andra som var med och tävlade, era kapitel var också jättebra men någon behövde ju väljas ;)

Kram på er sålänge!