The Deal - Felix Sandman

elva - Sång

Emmas perspektiv

Gitarren placerade jag i mitt knä och försiktigt drog jag fingertopparna över strängarna som gav ifrån sig en svag stämma. Första dagen i studion. Första dagen jag på riktigt skulle påbörja mitt nya liv.

För en timme sedan slog mig ner i soffan och Juan, min manager, hade på knagglig svenska förklarat att han skull gå och köpa oss lite lunch. Juan var Mexikan och hade därför ett dåligt svenskt ordförråd så då och så slank några spanska ord in i meningarna. Han svor då även tyst för sig själv på sitt språk för att han inte kunde komma på det svenska ordet, troligtvis. Det gjorde mig inte så mycket utan jag nöjde mig med det jag fick. När jag nu stog där med dendär stora chansen så kunde jag in klaga på någonting.

Jag provade ett ackord. Fingertopparna mot strängarna på halsen på gitarren och sedan mjukt dra plektrumet i min hand mot dom längre ner. Då ljudet som instrumentet gav tillfredsställde mig kladdade jag ner någon symbol för ackordet på pappret framför mig. En och annan not gjorde den sällskap på pappret.

Texten till låten var redan färdig så det återstog bara att skriva musiken. Lyrics var något jag skrivit från kanske 7 års åldern men långt innan det kom jag upp med egna texter till andras låtar som gick på radion. Mamma sa alltid att jag hade det i blodet men det förvånade mig inte då både min farfar och farbror var hyfsat framgångsrika musiker.

Jag testade ett annat ackord och kladdade ännu en gång ner något som för dom flesta bara såg ut som en krumelur. Om och om igen provade jag olika sätt att sätta fingrarna mot strängarna för att skapa olika versioner av melodier.

Handtaget tröcks ner och dörren öppnades. Jag försökte precis få till ett nytt ackord så eftersom jag var helt uppe i det vände jag mig inte om.

"Du kan ställa maten på bordet" sa jag och drog fingrarna över strängarna ännu en gång.

"Om du vill ha mat finns det donken runt hörnet" sa personen och skrattade. Jag vände mig om. Jag hade varit helt säker på att det var Juan men leendet jag möttes av tillhörde Felix.

Han stog lite innanför dörröppningen men gick nu fram och slog sig ner bredvid mig i soffan. Blicken vändes mot mina papper som låg i en slarvig hög på bordet och han flyttade undan översta pappret med ena fingret för att kunna se vad som stog på pappret under.

"Skriver du en låt?" han kollade upp mot mig igen och jag nickade osäkert. Försiktigt tog han tag i gitarren jag hade i mitt knä och jag lät honom ta den ifrån mig. Han satte sig i posetion för att spela och kollade ännu en gång ner på papprerna. Efter en stund började han spela och ett leende spreds på hans läppar. Jag hade nästan skrivit klart hela melodin så i nästan tre minuter satt jag bara och kollade på honom.

"Den är bra, har du en text?" jag röcks upp ur mina tankar när musiken tystnade och Felix vände huvudet mot mig och log. Ännu en gång nickade jag och började rota runt efter det pappret i väskan bredvid mig. Två utprintade papper längst ner i en mapp plockade jag upp och gav till Felix.

"Nej sjung, så spelar jag" han slog med fingrarna mot gitarren. Osäkert drog jag tillbaka handen som fortfarande höll ett fast grepp i papprerna.

Vi log mot varandra innan Felix vände ner blicken mot gitarren och började följa ackorden jag skrivit ner. När musiken ändrades en aning var det meningen att jag skulle ta ton och börja sjunga vilket jag gjorde. I början var rösten skakis vilket förvånade mig. Förr hade jag uppträdd på skolavslutningen, släktmiddagar och som huvudroll i julmusikalen. Aldrig hade jag vart nervös förut, jag var inte en sådan person.

Under hela låten kollade jag ner i textpappret för att undvika Felix blick som borrade in i sidan. Han log. Jag log.