The Deal - Felix Sandman

nitton

Sebastians perspektiv
Min blick föll ner på min knutna näve som bara för någon sekund sedan hade träffat Samuels kind. Knogarna var röda från slaget men jag bara ruskade på handen innan jag vände upp blicken mot tjejen som chockad stog med en Kubb-pinne i ett fast grepp i ena handen. Hennes blick flackade mellan pinnen och Samuel och låg med sidan av ena ansiktet mot träaltanen.
Jag tog ett stort steg över honom och la båda mina armar runt henne som jag nu kunde känna skakade. Ena handen drog jag långsamt upp och ner över hennes rygg medans jag höll den andra placerad på hennes bakhuvud.
"Jag följer dig hem" sa jag och lutade mig lite bakåt och släppte på greppet så jag kunde se hennes ansikte. Hon drog ner ärmarna på hennes tröja över händerna och nickade svagt. Jag la ena armen bakom hennes ryggoch ledde henne in i huset igen och förbi alla människor. I hallen släppte jag henne så hon ensam kunde sätta på sig sina skor samtidigt som jag snörde på mig mina vita Converse.
Påvägen till tunnelbanan så sa vi inte så mycket, hon gick med blicken ner på sina skor och jag smsade mamma så hon visste att jag snart var hemma. Faktiskt så bodde jag inte alls långt ifrån tjejens adress.
Ett tag hade jag funderat på vem tjejen var då hon inte befunnit sig på festen tidigare under kvällen utan verkat ha ankommit ganska nyligen.
Det slog mig att jag någon gång runt 11-tiden sett Samuels mobil ringa på köksbänken och plockat upp och svarat. På andra sidan linjen hade det då befunnit sig en ljus röst som vid närmare eftertanke skulle kunna tillhöra denhär tjejen.
Hon såg bra ut, det var ingen tvekan om. Hon drog sina fingrar genom hennes mörkblonda hår som hängde ner på sidorna av hennes ansikte. Hon redde ut någon liten tova som bildats av blåsten när hon slog sig ner på ett säte på den tomma tunnelbanan.
"Vill du att jag följer dig hela vägen?" frågade jag. Hon satt och kollade ut genom fönstret som inte visade så mycket förutom en svart vägg när vi körde igenom tunneln under marken. En snabb blick gav hon mig innan hon vände tillbaka blicken mot rutan och nickade svagt.
Hela vägen låg den stela tystnaden som ett lock över oss och hon släppte nog inte fönstret med blicken en enda gång. Själv hade jag spelat något urtråkigt gammalt spel på min mobil.
Nu gick vi bredvid varandra efter den blöta asfalterade gatan mot hennes villa. Inte för att jag visste vilken det var men jag följde vägen hon styrde stegen åt.
"Här" säger hon och stannar framför en gulmålad villa. Jag blev genast uppryckt ur mina tankar och blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten.
"Sååå-" hon satte händerna i backfickan på sina jeans och tittade ner på sina skor lite snabbt innan hon vände upp blicken mot mig igen. Jag var nog ungefär 20 centimeter längre än .henne vilket resulterade i att hon fick vinkla huvudet ganska mycket uppåt för att kunna se in i mina ögon.
"-jag borde nog gå resten själv" fortsätter hon och jag nickar. Ett lätt leende smyger sig fram på hennes läppar och jag kan inte låta bli att le.
"Du, ta mitt nummer om du vill ha hjälp eller prata någon gång" sa jag och hon räckte osäkert över sin telefon.
"Vad heter du förresten?" fortsatte jag medans jag skrev in mitt nummer. Hon ändrade ställning på hur hon stog och tog sedan ett djupt andetag.
"Emma" sa hon kort och försökte le lite tacksamt när jag med ett leende gav tillbaka hennes mobil.
"Emma? Fint namn! Jag heter Sebastian" jag räckte fram högerhanden i en hälsning och lätt skrattandes tog hon sin hand i min och skakade den.