The Deal - Felix Sandman

tjugofyra

Omars perspektiv

"Hur långt har du kvar?" Felix satt inne på hans rum i Italien och pillade på sin nagel, vi hade facetimeat hela min resa från Göteborg till Stockholm via våra datorer. Jag tittade ut genom fönstret och såg stationen lite längre fram.

"Kör in nu" svarade jag och vände tillbaka blicken mot Felix som på andra sidan skärmen nu istället bytt position till skräddarställning och satt och skrev något på mobilen. Jag reste mig upp för att plocka ner min resväska från hyllan och ställde den mellan sätet bredvid och sätet framför.

"Så ser du några fans då?" flinade Felix och återigen lät jag perrongen utanför fönstret inta mitt synfält. Det var en del människor men jag kunde inte finna några foooers som jag kände igen iallafall. På stationen i Göteborg hade det varit två stycken men dom var i princip där varje gång jag skulle till Stockholm.
Jag svepte med blicken över perrongen på andra sidan motsatta spåret och en person fångade mitt intresse. Emma drog den svarta huvan på hennes tjocktröja över huvudet innan hon tittade bakom sig och sedan slog sig ned på en bänk med tröjärmarna nerdragna över händerna. Hon drog upp dragkedjan så den var helt stängd och drog sedan upp benen mot bröstet, fortfarande med blicken flackandes mellan alla människor runt henne på perrongen.

"Oh shit" tåget saktade in och stannade till helt med ett svagt ryck. Jag drog upp remmen på min Fred Perry väska över axeln och vände snabbt ner blicken på skärmen där Felix förvånat kollade upp på mig.

"Vadå vad händer?" undrade han och jag skakade på huvudet.
Jag flackade med blicken mellan Felix och Emma.

"Eeh.. eh du hon.. det har hänt en sak, jag måste dra" mumlade jag stressat fram och slängde igen locket på datorn innan han hann svara. Snabbt slängde jag ner datorn i väskan och greppade tag om handtaget på min svarta resväska. Så fort som möjligt gick jag ut ur tåget och trängde mig förbi människorna på vägen ner för rulltrappan med ett fast grepp om handtaget på resväskan. För att det skulle gå så fort som möjligt bar jag på den och så fort jag kom in i stationen så började jag fumla i mina jackfickor efter mitt access-kort som jag skulle behöva för att kunna ta mig upp på perrongen. Jag fick tag på det blå plastkortet och la det mot den ovala rutan så spärren öppnades.
Uppe på perrongen styrde jag stegen mot gestalten med den svarta tjocktröjan.

"Emma?" sa jag och la en hand på hennes axel. Hon ryckte till och kollade vettskrämt på mig innan hon såg att det bara var jag och började andas igen.

"Hej" mumlade hon och vände tillbaka blicken mot hennes skor och började pilla febrilt med skosnörena. Jag slog mig ner på bänken bredvid henne och la en lugnande hand på hennes lår, om det nu var så lugnande vet jag inte då hon nervöst kollade på min hand.

"Var ska du?" jag försökte hålla min röst så lugn som möjligt för att inte göra henne ännu med stressad än hon redan verkade vara. Att någonting var fel märktes tydligt hur mycket hon än försökte dölja det.

"Sebastian" hennes röst var fortfarande lågmäld och hon vägrade skapa ögonkontakt. Jag flyttade mig ner från bänken och satte mig istället på huk framför henne och tog hennes båda händer i mina, genom detta sättet kunde jag nu möta hennes ögon var tårar rann från ner över hennes kinder. Hon gjorde desperata försök att torka bort dom med pekfingret men lyckades inte då dom ändå fortsatte komma tillbaka igen.

"Emma vad är fel?" frågade jag lugnt även fast jag på insidan var mer än orolig. Hon svarade inte utan bröt ögonkontakten och drog ner luvan för att dra fram håret som hamnat bak i nacken. Jag följde hennes händer med blicken men fastnade istället på ett mörkblått märke på hennes kindben. Snabbt for jag upp och lät mina fingrar snudda vid det innan hon skräckslaget puttade bort min arm, drog upp luvan igen och reste sig upp. Jag tog tag i hennes handled men hon ryckte sig ur mitt grepp, gick bort från mig över den tomma perrongen och vidare mot nästa bänk.
Jag följde efter, desperat efter att få veta vem som gjort så mot henne men mest orolig över vem, vad och varför.

"Snälla prata med mig" bad jag förtvivlat och styrde stegen efter henne. Hon skakade bestämt på huvudet och suckade uppgivet.

"Inget har hänt, det var en.. det var en.. jag trillade bara" jag bara skakade på huvudet. Nej det märktes tydligt att hon ljög.

"Var det Sebastian?" jag valde att gå rakt på sak, det fanns ingen fördel med att försöka lirka fram svaren ur henne.
Hon svarade inte men tårarna som återigen vattnade hennes ögon var svar nog. Hon var rädd för honom, men ändå satt hon och väntade på pendeln som skulle ta henne till honom.

"Du följer med mig hem, du ska INTE träffa den människan igen" sa jag bestämt och greppade tag om handtaget på min väska och hennes ena hand.
Jag började röra mig tillbaka mot rulltrapporna men Emma stretade emot och vägrade röra sig en decimeter.

"Omar jag kan inte, jag måste hem till honom" sa hon förtvivlat och jag mötte hennes glansiga ögon under skuggan av luvan.

"Jag kan inte tillåta det, det måste du förstå" svarade jag med en mjuk röst och började sedan dra med henne mot tunnelbanan.

Hela vägen hem till lägenheten jag lånade av några släktingar så kollade hon gång på gång omkring sig som om hon var rädd att Sebastian skulle komma fram bakom ett hörn. Jag tog hennes hand i min och strök lugnande med tummen över hennes handrygg. Då och då gav hon mig osäkra blickar men sa ingenting alls först vi gick upp i trapphuset.

"Du kan inte berätta det här för Felix, du vet väl det" hon hjälpte mig bära upp min axelremsbag för trapporna då huset inte hade någon hiss och det var tillräckligt krångligt för mig att få upp den stora svarta rullväskan. Jag stannade upp och vände mig om mot henne, gav henne en frågande blick och fortsatte sedan dom sista tio trappstegen upp.

"Han kan bara inte få reda på det, okej?" hon gav mig en menande blick när jag tittade upp från dörrlåset till henne. Jag gav henne bara ett snett leende som svar då jag visste att jag inte kunde lova något sådant, speciellt inte när det gällde en tjej som min bästavän, i detta fall Felix, gillade väldigt väldigt mycket. Att han verkligen tyckte om henne tvekade jag inte på, det syntes tydligt även fast han gång för gång vägrade erkänna det för både oss och troligtvis honom själv.

Inne i lägenheten slängde jag min jacka över ryggen på fåtöljen i vardagsrummet som man möttes av direkt när man klev in från hallen. Medans Emma till skillnad från mig hängde av sig jackan på kroken och fint placerade hennes vita Converse på skohyllan så öppnade jag frysen för att se om det fanns något att äta. Längst ner i en av lådorna så hittade jag två frysta panpizzor från Billy's. Jag tog ut dom och plockade även fram två tallrikar och bestick.
Undertiden dom stod i micron så slog jag på tv:n och slog mig ner i soffan som var placerad rakt framför.

"Omar?" Emmas ljusa röst hördes snett bakom mig och jag förflyttade blicken från tv:n och mötte istället hennes osäkra blick. Ärmarna på tjocktröjan hon fortfarande bar var nerdragna så endast topparna av fingrarna syntes och hon satte sig ner på andra sidan soffan och kurade ihop sig till en boll. Med benen upp mot bröstet och hakan mellan knäna kollade hon osäkert upp mot mig.

"Jag är rädd" fortsatte hon och drog armarna runt benen en aning tightare.

_______
Wihoooo!!!
Blev faktiskt väldigt nöjd med detta kapitlet och kunde inte hålla mig längre för att publicera det hehehehehe typiskt mig.
Jaja, ska försöka hålla mig till vad jag sagt i fortsättningen!
Kram på er!