The Deal - Felix Sandman

tjugo

Felix perspektiv
När jag hade kommit fram till flygplatsen hade jag och tjejen delat på oss efter att vi tillsammans letat rätt på våra väskor. Det hade varit skönt att ha sällskap under resan och som kunde distrahera migundertiden vi lyfte och landade. Hon hade berättat en del om hennes släktingar i Italien och hur det hängde ihop med hennes liv i Bromma. Om jag ska vara ärlig så hann jag inte tänka mycket alls på varken flygturen eller Emma, vilket var väldigt skön då tressa upp mig eller må dåligt. Om Emma och jag var osams fortfarande var lite osäkert enligt mig, hon sa inte så mycket till mig men när hon väl sa någonting så lät hon ganska glad. Jag visste att om hon ville så kunde hon verkligen hitta ens svagaste punkter och göra en riktigt ledsen, och eftersom det inte hänt än så verkade hon inte vara allt för arg.
Just nu satt jag i den renbäddade sängen i den lilla stugan hos mina farföräldrar. Hela huset osade av maten farmor lagade i köket, hennes mat hade alltid varit den bästa. Rummet jag bodde i var målat i mörkblått och golvet var - som i resten av huset - ekparkett. I ena hörnet vid fönstret stog en öronlappsfåtölj med mörkgrå klädsel samt ett enkelt ekfärgat skrivbord på motsatta väggen. Sängen var placerade till vänster precis när man kom in genom dörren, en enkelsäng med svarta påslakan. Det var enkelt, lagom modernt, men framför allt mysigt.
Jag reste mig upp från sängen och stegade ut ur rummet. På vägen drog jag åt mig en tjocktröja som hängde på dörrhandtaget och sedan fortsatte jag vidare ut mot hallen. Jag stack in huvudet i köket där farmor rörde om i en kastrull.
"Jag går ut ett tag" sa jag och hon tittade upp på mig.
"absolut! kom inte hem försent bara, maten är klar om en timme" jag nickade och log innan jag vände ut igen och snabbt drog på mig mina sneakers.
Ute var det varmt, precis sådär lagom varmt som det är i början av sommaren. Inte så du svettas men inte så du fryser och får gåshud heller.
Stegen riktade jag mot en stig son ledde ner för en backe och sedan vidare hela vägen in till byn som låg i en mindre dal. Att gå tog ungefär 20 minuter beroende på i vilken hastighet man gick men om man hade brottom kunde man ta farfars lastflak som kanske inte var jättesnabb men åtminstone drog ner resetiden till hälften.
Stigen gick genom en skog nästan hela vägen fram tills den blev omgiven av en stor gräsmatta som sedan kantades av en asfalterad väg. Från början trodde jag faktiskt att denhär byn skulle vara mer lik en medeltidsstad än ett hyfsat modernt område men det var faktiskt mer likt en förort hemma i Stockholm.
Jag gick vidare över asfalten och la mitt sikte på en skylt med texten "Café", även fast det var middag snart så var jag törstig så en Cola skulle nog inte skada. Caféet var litet med möbler i mörkröd sammet. I kassan stog en ung tjej i kanske 20-års åldern och knappade på kassaautomaten.
"A coke please" sa jag och plockade fram mitt kort ur byxfickan. Hon nickade, log och gick iväg till kylskåpet där dom förvarade läsken. Det blonda håret var uppsatt i en tofs och på hennes ganska normala kroppform bar hon en svart piké-tröja och svarta byxor som jag antog utgjorde "uniform". Hon räckte fram en kall cola i en glasflaska mot mig med ett leende som jag gladeligen tog emot.
Jag lät min blick syna det lilla caféet efter en sittplats men då det var i princip helt tomt så kunde jag egentligen sätta mig var jag ville. En barstol framför fönstret placerat vid ett högt bord fick bli bra och jag placerade glasflaskan på bordet.
Utanför fönstret gick en grupp med tjejer som jag följde med blicken då resten av gatan var rätt tom. Tre av tjejerna har någon brunare nyans på håret medans den fjärde var platinablond, färgat hade hon helt klart. Dom bar på varsin påse från någon affär och svängde in på caféet medans dom skrattade åt någonting en av dom just sagt. Vad hon sagt vet jag inte men att det handlade om någon kille förstog jag när den platinablonda öppnade munnen väl inne.
"Han är så jävla snygg men vassaste kniven i lådan är han då inte" skrattade hon. Så dom var svenskar? Jag hade hoppats på att lämna Sverige helt bakom mig när jag flög till den mest avlägsna byn i hela Italien men på något sätt gav det mig en sorts känsla som fick mig att känna mig lite mer hemma.
"det är väl tur att Oscar kan hjälpa honom" fortsatte ena brunetten som precis beställt någonting i kassan. Oscar. Hittills hade mina tankar på honom lagt sig en aning men när jag hörde hans namn blev jag genast på sämre humor. Jag fnös och drack en klunk av den mörka drickan framför mig.
Utan att jag först märkt det så hade hela caféet tystnat och det enda som hördes var viskningar från tjejgruppen som nu stog med huvuderna tätt intill varandra stirrandes på mig.
Sååå.. Foooers? Alltså var det inte vilken Oscar som helst dom hade pratat om. Jag suckade och klistrade på ett leende när den platinablonda började gå fram mot mig, med sina försök att låtsas att hon inte visste vem jag var. Hennes blickar bak mot hennes kompisar hela tiden avslöjade hur hon var nervös och tvekade.
"H-hej" hon harklade sig hastigt när hon märkte hur hon stammat men för att inte göra situationen mindre stel så låtsades jag inte märka och svarade henne med ett enkelt hej tillbaka. Hennes kinder blossade upp en aning och hon drog in händerna i ärmarna på hennes tunna kofta.
"Jag och några kompisar ska träffas ikväll och umgås, du har inte lust att hänga på?" sa hon osäker. Men jag hann endast öppna munnen innan hon avbröt mig.
"Alltså jag förstår om du inte har tid eller lust" Sa hon snabbt. Jag skrattade en aning, sänkte blicken mot mina skor som var placerade på fotstödet på barstolen och kollade sedan upp och in i hennes blågröna ögon igen.
"Nej visst det vore grymt!" svarade jag och hon avfyrade ett brett leende. Jag kunde tydligt märka hur hon slappnade av i hela kroppen när jag inte nekade henne och överlyckligt berättade hon när och vart dom skulle hålla till innan hon och hennes vänner fnittrandes försvann ut från caféet.
En skara vänner kunde väl inte vara så farligt, right? Det kanske skulle få mig att fokusera på annat, som vanligt när jag ska hantera mina problem alltså. Gör något som distraherar dig från det verkliga problemet och hoppas på att det löser sig av sig självt. Vilket det såklart aldrig gör men det känns bra för stunden man gör det, även fast det efteråt blir cirka 150% värre än det kunde ha blivit.