Like A Shooting Star ~ o.m

Ett

Efter att hjärtat slutat slå, finns det sju minuter av hjärnaktivitet kvar. Sju minuter, 420 sekunder, där hjärnan spelar upp de bästa stunderna i ens liv och gör vägen till döden lättare. Alla ser olika saker, vissa ser sommardagar i nöjesparker, medan andra ser tysta nätter med en bok. Några ser studenten medan andra ser sin första födelsedag. Jag såg dig. Jag såg ditt glittrande hår på natten och dina tindrande ögon. Sex minuter kvar. Jag såg din bruna fläckar som omringar dina gropar när du ler, för fina för att vara omärkta. Dessa söta små groparna gör ditt blyga lilla leende så perfekt. Fem minuter kvar. De var en minut jag såg saker du var stolt över med dig själv. Fyra minuter kvar. Jag såg dina läppar röra sig och forma de små fina ord du alltid sade om mig. Tre minuter kvar. Jag såg dina läppar forma de tre orden som du sade varje kväll och som alltid betydde lika mycket. Jag älskar dig. Två minuter kvar. Jag såg ditt nervösa leende när du frågade om jag ville bli din, hur leendet sedan exploderade av glädje när jag sa ja. En minut kvar. Jag såg mig liggandes i din famn. Jag såg dina armar runt min kropp och jag föreställde mig en sista gång hur det var att ha dig så nära, att höra dina hjärtslag, dina hjärtslag Oscar.

Oscars perspektiv

7 Maj 2015

Med den röda rosen i högra handen svänger jag in på kyrkogårdens grusgång och vandrar de 70 meter som behövs gå för att ta mig till platsen jag vill till. På vägen håller jag blicken fäst i marken och tuggar hårt på min underläpp för att inte börja gråta. Jag vill aldrig mer gråta, inte efter de gångerna som folk har skrattat åt mig. I skolan har jag brutit ihop flera gånger och varenda gång jag har gjort det bland eleverna så har det alltid funnits någon som har skrattat åt mig.

Tungt stannar jag vid den plats jag hade som ändamål, den plats jag inte hoppats på att möta i sådan tidigt ålder. Jag blickar ner på den gråa gravstenen som har en guldtext inristad i sig.

Juliette Collin
16.08 1997 - 07.11 2014

Läser jag av de guldiga bokstäverna.
Försiktigt sätter jag mig ner i skräddarsits framför stenen och kollar ner på de vita blommorna som är planterade i jorden precis framför.

"Hej hjärtat." Mumlar jag ostadigt fram samtidigt som jag lägger handflatan mot stenens nedre del. Den blanka ytan är sval och får min hud att knottra sig.

"Det har gått e-ett halvår id-dag." Stammar jag fram med gråten i halsen och läser hennes namn om och om igen. Jag vill verkligen vara säker på att det inte är något annat namn som står på denna stenen och att jag bara läst och hört fel. Jag vill inte se hennes namn här, jag vill inte veta att askan från hennes kropp ligger under marken jag sitter på. Jag vill bara se hennes namn på min telefon och jag vill bara se hennes kropp vid min sida. Jag vill bara se det en sista gång och veta att det verkligen är sista gången, jag skulle ha gjort det så mycket annorlunda då.

"J-jag sitter fortfarande upp-pe på kvällarna o-och vä-vänt-tar på d-dig, j-ja-ag" En tår som snabbt får sällskap av en annan får min röst att bryta sig. Jag tappar orken till att ens försöka hålla tårarna tillbaka, jag tappar bara orken i hela min kropp. Liknande ett badkar som töms på vatten töms jag på styrka. Den bara rinner ur mig och jag har inte ens en enda liten ork till att täppa igen hålet. Jag faller framåt mot stenen och låter huvudet vila mot stenens framsida. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag hulkar högljutt. All sorg jag haft inom mig under en längre period släpper jag och struntar i vem som kan se mig. Jag måste bara få ut allt, jag vet att det känns bättre tills jag imorgon vaknar igen.

"D-du sa om tv-vå nätter Julie." Får jag fram efter att ha lugnat ner mig en aning.

Fingrarna pillar på rosens blad som även blicken är fäst på. Mitt hjärta slår hårt i mitt bröst och min andning är tung.

"Jag kan inte sova utan dig." Viskar jag tyst fram men lyckas hålla rösten stabil. "Du brukade alltid k-klia mig på ryggen eller i håret, de-et hjälpte mig alltid att somna."

Försiktigt stryker jag fingrarna över den kalla stenen och torkar bort tårarna under mina ögon.

"Ibland vill jag bara avsluta mitt liv Julie för att få vara med dig." Mumlar jag och tänker tillbaka på alla gånger jag stått på tågrälsen och väntat på tåget men i sista sekund stigit av. Hur många gånger jag passerat bron som finns flera meter ovanför floden och tänkt på att hoppa. Men varje gång har jag hindrat mig själv, trots att Julie inte finns här så fortsätter jag för hennes skull. Hon vill inte att jag skulle sörja för mycket, det vet jag. Och jag tänker fullända alla våra planer, även om det så blir utan henne. Efter jag har gjort allt det så kan jag återförenas med henne.

"Ingen förstår mig som du gjorde Julie. Ingen vill vara med mig för alla tycker att jag är konstig. De ser att jag gråter men alla skrattar, de ser att jag är ensam men ingen bryr sig. Jag vill egentligen inte berätta det här för dig för jag vill inte att du ska vara orolig. Men jag har ingen att prata med, du var den enda jag kunna berätta allt för och vi lovade varandra att göra det också. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag behöver dig Julie. Jag behöver dig mer än någonsin." Återigen tränger tårarna ner från mina ögon och gör sakta sin väg nerför mina kinder. Några möter mina läppar och lämnar en smak av salt medan andra fortsätter sin resa ner för min hals för att sedan smälta in i min röda T-shirt. Det som torkat kliar irriterat på min hud men orken till att bry mig om det finns inte. Jag bryr mig knappt om någonting längre. Mitt hår har jag inte klippt på ett halvår och det är irriterande långt, min hy har fått mer finnar än jag haft och påsarna under ögonen är svåra att missa. Men jag orkar inte bry mig - jag har inte längre någon att fixa mig för, att vara fin för. Dessutom spelar det ingen roll om jag klipper håret och fixar till mitt ansikte, ingen kommer tycka om mig ändå. Jag kommer fortfarande vara samma Oscar Molander som innan.

"Det börjar en ny kille i skolan nästa vecka, jag hoppas att han är som du." Berättar jag och suckar tungt. Trots mina förhoppningar så kommer han antagligen glida med de andra och vara helt emot mig.

Rosen i min hand placeras jag vid stenens nedre del, vägrätt över jorden som precis blivit planterade med andra blommor lägger jag den.

"Hur ska jag ens ta mig tillbaka till livet igen när jag inte har dig? Du var allt jag hade Julie, jag förstår inte varför du bara lämnade mig så."

Fingrarna drar jag i de inristade bokstäverna och tar ett djupt samt skakigt andetag.

"Men det var inte ditt fel." Mumlar jag och lutar fram huvudet mot stenen ännu en gång. Denna gång låter jag inte pannan möta dess kalla yta, denna gång nuddar mina läppar mot fågeln som bredvid hennes namn finns.

"Vi ses i morgon Julie, jag kommer hit efter skolan. Godnatt och sov gott." Viskar jag och reser mig upp från det fuktiga gräset. "Och glöm inte att jag älskar dig."