Like A Shooting Star ~ o.m

Tjugoåtta

15 Juni 2015

Med andan i halsen och tårarna rinnandes ner för mina röda kinder tar jag mig fram till receptionen. Ogge opereras förmodligen inte i samma rum jag sist såg honom i och nu har jag ingen aning om vart han befinner sig.

"Ja-jag söker Osca-ar Molander." Får jag snabbt fram och den unga kvinnan vid namn Daniela, enligt namnbrickan, ler medlidsamt mot mig och börjar skriva på tangentbordet. Hon ser på skärmen med kisande ögon och läser igenom det som står.

"Är du en familjemedlem?" Frågar hon och ser tveksamt upp på mig.

"Ne-nej jag är han-hans vän." Säger jag och torkar tårarna som nu inte rinner lika kraftigt längre.

Hon ger mig ett svagt leende och skakar lätt på huvudet. Om det har någon betydelse eller ej kan jag ej tyda.

"Tyvärr kan du inte vara på den delen av sjukhuset då. Han ligger på en väldigt speciell plats här där det behövs lugn och ro, helst inga människor i närheten. Så jag måste få be dig att vänta där borta." Hon talar omtänksamt med mig och gestikulerar bort mot det öppna rummet med högt tak och många soffor samt fåtöljer.

Jag suckar uppgivet och kollar på klockan, 11:57. Endast en kvart sedan samtalet från Hans. Direkt efter det hade jag slängt på mig mina skor och tagit mig hit.

"Vet du hu-hur hans tillstånd är?"

Hon suger in underläppen i sin mun och börjar återigen skriva in något på tangenterna. Denna gång blir tystnaden längre, tangenttryckningarna fler och läsandet under en längre stund. Hennes min blir allt mer rädd och mitt hjärta slår med ens fortare. Blicken vänder hon äntligen till mig. Men den är inte densamma som innan. Ögonen är ledsna och mungiporna hänger neråt.

"Av vad jag kan se här så har hans hjärta stannat, men-"

Jag hör inte fortsättningen. Orden hon sa känns som ett knivhugg i magen och allt blod rinner bort från mitt ansikte. Jag glömmer av att andas för ett par sekunder, känner hur allt bara stannar till. Jag stirrar tomt framför mig och hör endast ett tjutande ljud i öronen. Men inte ens det stör mig, för allt jag kan tänka på är en död Ogge. Allt jag framför mig kan se är hur alla sörjer, tårar som trillar ner för Hans och Helenas kinder, hur de hårt kramar om varandra efter att ha fått beskedet om sin sons död. Jag ser Olles min, hur han likt mig ser alldeles tomt framför sig, hur han sakta tar in att hans ord och hans handlingar har tagit livet av en annan människa. Jag ser en kyrka, hur svartklädda människor går in i den. Jag ser inuti i kyrkan, hur den är fylld med människor, alla klädd i svart. Men allra mest ser jag kistan längst fram, en svart blank kista med ett fotografi på. Ett foto av Ogge.