Like A Shooting Star ~ o.m

Fyrtiofyra

25 Juli 2015

Suckandes sjunker jag ner framför den gråa gravstenen och ser på den i tystnad. Men i mitt huvud är det långt ifrån tyst. Flera tankar snurrar runt i min hjärna, och inte en enda är positiv. Fastän mamma har bett mig att tänka positivt så är det omöjligt, hur mycket jag än försöker.

"Du fyller 18 idag." Yttrar jag tillslut med en svag röst och ser ner på de röda rosorna jag håller i min hand, exakt 18 stycken. Det var som en tradition för oss. Vi gav alltid varandra lika många rosor som den åldern vi fyllde.

"Den åldern du längtade som mest till." Jag biter mig hårt i underläppen och kämpar med att hålla tårarna tillbaka. Men förgäves, de börjar okontrollerbart rinna ner för mina kinder och jag snyftar.

"De-det är så orättvist. Du ha-hade hela liv-ivet framför dig Julie, du, du skulle inte ha för-försvunnit så tidigt." Får jag ur mig och drar fingrarna under mina ögon för att torka bort mina tårar, vilket är totalt onödigt då de blir lika blöta igen inom några sekunder.

"Ja-jag saknar dig så, så sjuk myck-ycket." Viskar jag och ser på fågeln ovanför hennes namn.

Hjärtat i mitt bröst gör verkligen ont. En obeskrivlig smärta som jag bara vill bli av med. En tomhet som skriker efter något, någon. En tomhet som aldrig kommer bli fylld igen. Jag är rädd att jag alltid kommer känna så här, att smärtan aldrig kommer avta. Och trots att döden inte skrämmer mig, så skrämmer det mig att den just nu känns så nära.

Men allt jag vill, förutom att få Julie tillbaka, är att må bra. Inte bara några timmar, utan i flera dagar.

"Men grattis på födelsedagen hjärtat. Jag hade tänkt att ge dig en resa till Paris, men det funkar ju inte riktig nu." Yttrar jag och sätter ner de röda rosorna i en vas jag fyllt med vatten. De är vackra, jag valde ut de finaste jag kunde hitta.

Tårarna har inte slutat runnit, men jag är inte lika uppriven som innan.

"Jag hoppas att vi ses snart." Mumlar jag fram, så lågt att jag knappt själv hör. Även om jag är ensam här så vågar jag inte säga det högt. Mamma och pappa skulle bli förtvivlade om de fick höra att jag fortfarande inte vill leva. De tror att jag har blivit bättre bara för att jag har Oscar. Och visst är han till stor hjälp, men han har inte nått upp till den nivån där han ger mig livslust.

"Det är så konstigt ändå, för lite mindre än ett år sedan satt vi och pratade om att åka till Paris under din 18 årsdag, och nu är du inte ens här."

Jag rycker bort de långa grässtråna och samlar de i en hög samtidigt som jag funderar på livet, på hur fort allt kan vända. Den 7 November 2014 sa jag och Julie vi ses snart till varandra. Och med det menade vi om två nätter. Inte flera år.

"Hade jag vetat att den 7 november var sista gången jag fick hålla om dig Julie, så hade jag hållit om dig så mycket längre. Jag hade kysst dig mycket längre och passionerat. Jag hade gjort allt så mycket mer annorlunda än vad det blev. Jag ångrar att jag inte höll om dig längre, eller berättade en extra gång hur mycket jag älskar dig. Jag ångrar så mycket den dagen. Men mest av allt ångrar jag att jag lät dig åka. Kanske hade jag inget val, me-men om jag hade fått dig a-att stanna, så ha-hade du varit här i-idag. Fö-förlåt Juliette."