Like A Shooting Star ~ o.m

Tjugofyra - del ett

Ogges perspektiv

Skjortan på min överkropp studerar jag noga, synar varenda detalj som finns. Ser till så att den är helt rak, att knapparna sitter ordentligt i hålen och ingen lös tråd eller liten fläck syns till. Trots att jag inte ser något fel med den så är den ändå inte så perfekt som jag vill att den ska vara. Den måste vara perfekt, jag måste vara perfekt. Det är något jag inte är, något jag aldrig kommer bli. Alltid kommer jag hitta fel med mig själv, alltid kommer jag se det negativa i mig.

Jag släpper ifrån mig en tung suck och sätter mig istället ner på stolen vid mitt stökiga skrivbord. Kanske borde jag strunta i detta, kanske borde jag låssas vara sjuk.

Dörren in till mitt rum öppnas och jag ser skrämt upp på personen som kliver in, som självklart inte är någon annan än min mamma. Till skillnad från mig bär hon ett stort och exalterat leende.

"Varför sitter du där Oscar? Du måste ge dig av om fem minuter!" Säger hon och sätter sig på huk vid min sida, tar tag i mina händer och kramar om dem löst. "Du är jättefin Oscar, verkligen jättefin. Jag är så stolt över att ha just dig som min son."

Jag ler svagt och sänker huvudet.

"Jag är inte fin mamma. Jag kanske borde strunta i detta, hon kommer ändå inte tycka om mig." Säger jag och och känner hur tårarna trycker på bakom ögonlocken.

Rädslan över att utsättas för ett lurendrejeri igen är alldeles för stor för att jag ska känna mig lugn inför denna dejt. Rädslan över att detta är ännu ett skämt för att förnedra mig är alldeles för stor. Rädslan över att hon ska stå där tillsammans med Olle och hans vänner, att de ska håna mig för att jag trott att någon verkligen har tyckt om mig är alldeles för stor. Störst av allt är rädslan över mina egna känslor, jag har verkligen börjat tyckt om denna tjej något enormt mycket. Skulle det visa sig att hon endast gjort detta för att i slutändan krossa mig så skulle jag verkligen gå sönder helt.

"Säg inte så hjärtat. Denna tjej verkar ju vara helt underbar! Dessutom var det hon som bjöd ut dig, då är det klart att hon tycker om dig." Uppmuntrar mamma mig med och jag möter hennes peppande ögon. Hon ser verkligen fram emot detta, även fast hon kommer sitta hemma hela kvällen. Förmodligen är hon så glad över att hennes son äntligen hittat någon, en vän eller kanske något mer.

Jag nickar lätt och försöker mig på ett leende, som går förvånansvärt lätt.

"Jag borde nog gå nu isåfall, så att jag verkligen hinner i tid." Säger jag och reser mig upp från stolen.

Mammas ansikte skiner upp, leendet smittar av sig på mig och hennes läppar träffar min panna.

"Det kommer gå så himla bra för dig gubben, var bara dig själv."

Mig själv, som alla hatar.

*

30 minuter senare står jag exakt på den plats jag ska möta henne på, möta den tjejen som jag motvilligt fallit för. Hur mycket jag än vill förtränga de känslor jag har för henne så kan jag inte.

Jag ser nervöst runt om mig, på de människor som passerar den gamle bänken jag står placerad vid. Varför hon valt just denna plats att mötas på vet jag inte, inte heller vet jag vart vi ska. "Det blir en överraskning" har hon sagt. Ända sen hon sa det har jag funderat på vad det kan vara men inte kommit fram till något vettigt.

Klockan slår 18:29, alltså en minut tills den tid vi kommit överens om att mötas vid. Än har hon inte dykt upp och nervositeten samt ångesten växer sig större inom mig. Återigen börjar tankarna snurra omkring i mitt huvud, funderingar om detta bara är ett skämt träder fram och jag suckar.

"Oscar!" Den bekanta ljusa rösten fångar min uppmärksamhet och jag rycker till, ser upp mot folkmassan framför mig och letar ivrigt efter människan som rösten kom ifrån. Allt är för rörigt och jag lyckas inte ens få en skymt av henne. Kanske hörde jag det bara för att jag ville, för att jag var alldeles för desperat av att ha henne här.

Men icke. Hon hamnar framför mig. De vackra ljusblåa ögonen möter mina och ett leende tar plats i mitt ansikte.

"Juliette." Får jag fram och ser på henne. På hennes mörkblonda hår som ligger platt över hennes axlar. På de vackra ansiktsdragen. På kroppen som är klädd i en ljusblå klänning, matchar hennes ögon. Klänningen slutar på mitten av hennes lår. Mitt leende växer sig större av hennes skönhet. Det är helt otroligt hur vacker hon är.

"Vad fin du är." Säger hon och gör precis som jag, men studerar mig istället för henne själv. Jag blickar snabbt ner på min vita skjorta och svarta shorts som slutar ovanför knäna. Håret har jag lagt rätt på huvudet med hjälp av hårgelé, så att det ser hyfsat bra ut.

"Ta-tack, du med." Generat möter jag hennes tindrande ögon igen och ler nervöst.

Hennes fina leende gör mig trots allt lugn. Det är något med hela henne som gör mig lugn. Trots att hon inte gör något speciellt så blir jag lugn i hennes sällskap, hon har den effekten på mig. Det är något jag sällan stöter på.

"Ska vi gå?" Frågar hon och sträcker fram sin hand mot mig.

Jag nickar glatt och lägger osäkert min hand i hennes. Hennes fingrar letar sig in mellan mina och kramar om min hand lätt.

Småpratandes går vi bort från platsen, lämnar folkmassan bakom oss och går ut på en gångväg precis bredvid vattnet. Allt känns så bra med henne, min hand i hennes, mina konversationer med henne, hur vi klickar så bra och hur hon alltid gör mig glad. Enda sen den dagen vi träffades på t-centralen har allt känts underbart med henne trots min tveksamhet. Hon började i min klass kort efter våran träff där och det visade sig att hon var nyinflyttad här i Stockholm. Enda sen dagen hon klev in i vårt dåvarande hemklassrum har jag förändrats. Jag har blivit en gladare person, känt mig en aning tryggare i mig själv. Så jag hoppas verkligen att detta kommer vara, jag hoppas att hon är äkta.

"Ehm, Juliette?" Frågar jag nervöst, jag måste få veta sanningen. Hur mycket det än tar emot att fråga, tar emot att möjligtvis förstöra våran fina stund tillsammans så måste jag få veta.

"Ja?" Hon låter så vänlig på rösten, så oskyldig och omtänksam.

"Jag, jag måste bara få frå-fråga. Men d-du gör inte de-detta för att driva med, med mig va?" Får jag osäkert fram. Meningen följs av en tystnad som får nervositeten att stiga ännu mer i mig. Den gör mig rädd, får mig att tro att mina ord berättade precis det hon gör.

"Oscar va?" Frågar hon en aning chockat men lugnt. Hon stannar upp oss båda, ställer sig framför mig och placerar sin hand hon inte håller i min, över min vänstra kind. Hon skakar intensivt på sitt huvud och ser djupt in i mina ögon. "Jag vet inte riktigt vad som får dig att tro det, men så är det absolut inte. Jag driver inte med dig, inte alls. Jag tycker verkligen om dig Oscar, jag tycker om dig. Jag skulle aldrig på något elakt sätt driva med dig. Aldrig. Okej?"

Jag blir som stum av hennes ord. De betyder så mycket, ännu mer när det var från just hennes mun de kom ifrån.

"O-okej. Tack." Är det enda jag får fram och hon ler lätt. Försiktigt ställer hon sig på tå och lutar sig framåt mot mig. Jag stelnar till, tror att hon ska kyssa mig. Jag har ingen aning om hur man kysser någon, jag har aldrig kysst någon eller blivit kysst. Men hennes läppar möter, till min glädje, min kind. Jag ler generat när hon drar sig undan och tar bort sin hand från min kind.

"Nu går vi igen."