Like A Shooting Star ~ o.m

Nitton

8 Juni 2015

Gråtandes faller jag ner på knä framför Julies grav. Pannan lutar jag mot den kalla, blanka ytan och gråter ut.

"Fö-förl-låt fö-för att, att du mås-måste se mi-mig så hä-är." Får jag fram mellan alla hulkningar.

Trots att Julie inte kan sitta bredvid mig och hålla om mig som hon alltid gjorde när jag grät, känns det bättre att sitta här än på någon annan plats i världen. För detta är ändå Julies plats nu. Det är här hon finns och det är här jag närmast henne kan komma.

Tårarna rinner likt ett vattenfall ner för mina rödflammiga kinder. Den salta smaken av dem fyller gång på gång min mun och trots att jag avskyr den gör jag inget åt saken. För jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte bry mig om något längre. Det finns ingen anledning till att göra det, för ingen bryr sig om mig. Inte på riktigt, folk säger att de gör det men ingen visar det. Endast mamma. Men jag vet att hon skulle ha det lättare utan mig. Utan mina panikattacker som hon alltid får hjälpa mig med. Utan mina tårar som fälls alldeles för ofta. Jag vet att hon skulle få det bättre utan sin djupt deprimerade son. Hon skulle kunna resa med min pappa, följa med på hans affärsresor. Hon skulle kunna gå ut en fredagkväll med sina vänninor utan att hela tiden känna en rädsla över vad jag gör. Hon skulle bli fri. Jag stoppar henne från allt det där och det förtjänar hon inte. Hon förtjänar att leva livet som en vanlig fyrtioett åring gör.

"Ja-jag kommer ti-till d-dig. Vän-änta på mi-mig." Säger jag och gör min vanliga rutin innan jag går härifrån, kysser fågeln.

Vingligt reser jag mig upp, ser på den tomma platsen bredvid Julies gravsten, den plats som snart kommer vara upptagen.

Snyftandes backar jag bak två steg, hamnar på den långa grusgången och skyndar går med snabba steg över den. Slutet av kyrkogården når jag äntligen och direkt svänger jag till höger, mot bron.

Tårarna tycks aldrig sluta rinna och flera blickar kastas på mig, all fundersamma men ingen bryr sig om att fråga. Vilket kanske är bra, jag hade förmodligen inte fått fram ett ord.

Jag svänger av på en mer avlägsen väg, där folk sällan syns till. Molnen drar ihop sig, regndroppar börjar falla från himlen och möter min kropp. Himlen öppnar sig totalt och regnet öser ner, tränger sig igenom mina kläder. Det är något jag struntar i, jag har ingen ork till att bry mig - det finns inget att bry sig om. 

Väl vid bron saktar jag ner och sväljer hårt. Nervöst går jag fram till räcket, tar med skakiga händer ett hårt grepp runt det iskalla staketet som ska hindra människor att falla ner från denna bro. Regnet möter min tunnklädda kropp och får huden att svida och bli röd. På något sätt tycker jag att det är skönt, jag känner inte smärtan inom mig på samma sätt och kanske kommer det inte göra lika ont att falla mot min död.

Mina fötter lämnar asfalten och placerar sig på staketets stång längst ner. Överkroppen lutar jag framåt och kollar med mina blåa ögon ner på den kol svarta floden som min kropp snart kommer hamna i, den starka strömmen kommer göra det omöjligt att nå vattenytan när jag väl hamnat under den. Det är säkert fyrtio meter ner till ytan, jag är väl medveten om att hoppet kommer bli min död, strömmen och kylan i vattnet som kommer ge mig en känsla av miljoner nålar mot huden skulle göra det omöjligt för mig att överleva.

Himlen knallar till och innan jag hinner reagera lyses den mörka platsen upp samtidigt som en smäll ekar bland trädens stammar som ramar av floden. Skräckslaget spänner jag alla muskler i min beniga kropp och trycker mig närmare staketet för att känna en trygghet av att ha något nära mig. Allt jag vill är att känna mig trygg en sista gång, jag vill bli älskad en sista gång och le en sista gång. För jag vet inte längre hur det känns, att bli älskad och omtyckt.

Jag vet bara hur det känns att bli hatad och utfryst. Jag vet hur det känns att varje dag höra folk skratta åt mig, ge fula kommentarer och att utsättas för saker jag inte vill. Jag vet hur det är att känna smärta i kropp och själ, att önska sin död inträffa inom kort.

Ett skrik lämnar mina läppar, ett skrik som är fyllt av sorg, ilska, förtvivlan och smärta. Ljudet ekar längs floden men tystast snabbt ner av ljudet som himlens mörka moln ger ifrån sig. Moln som speglar min själ. Precis som jag själv ger de ifrån sig ett dovt muller som får bron att skaka och då slår tanken mig - att det är där uppe jag hör till. Mullret blir med ens ett rop efter mig, efter min mörka själ.

Mitt långa hår ligger som tejp mot ansiktet på grund av regnet. Försiktigt stryker jag undan det och piper till av smärta när fingertopparna snuddar pannan som skadats idag av Olle. Honom kommer jag aldrig mer möta och det gläder mig, det gläder mig att aldrig mer få se honom.

Det gläder mig att i morgon kommer jag inte finnas mer. Oscar Molander, killen som precis fyllt sjutton år kommer i morgon inte finnas kvar på denna jord. Aldrig igen kommer mina fötter stå på marken för att sedan bli nerslagagen. Eleverna i skolan kommer inte ha något att skratta åt, jag kommer inte gå i skolans ljusa korridorerna med rädsla i kroppen och underläppen fasthållen av mina tänder för att inte börja gråta av orden som slängs runt mig. Jag kommer aldrig mer få höra hur ful jag är, hur flottigt håret är och funderingar om mina fula kläder. Blickar och kommentarer om min spinkiga kropp som jag nästan varje dag dolt med långärmade tröjor och byxor lika långa som mina ben, kommer jag heller aldrig mer få höra. Jag kommer inte gå i skolans korridorer längre med dessa ord i öronen.

Jag tar mig med all kraft över staketet så att jag hamnar på andra sidan, med endast vattnet framför mig istället för både staket och vatten. Ett steg närmare. Endast ett steg till behövs för att jag ska falla ner mot vattnets yta.

Stadigt ställer jag mig på kanten och låter tårna bli fri från något underlag. Med ryggen hårt tryckt mot staketet kollar jag åt sidorna för att se om någon finns i närheten för att bevittna min död. Vägen är lika tom som innan, inget tecken på liv finns så jag vänder blicken framåt igen, ser ner på floden en sista gång innan jag sluter mina ögonlock. Långsamt lättar jag på greppet runt staketet jag fortfarande håller i. När ingen kontakt alls finns kvar mellan mina händer och staketet sträcker jag ut armarna från min kropp och bildar bokstaven t.

Jag ler. Jag ler för att jag snart kommer vara ett minne blott, om någon ens kommer minnas mig, förutom mina föräldrar.

"Ett." Mumlar jag fram med en svag röst och slappnar av i kroppen innan jag räknar till två med en högre röst. 

Jag andas in ett djupt andetag, låter lungorna fyllas till max innan jag släpper ut det igen. Lyssnar till regndropparna som möter vattnets yta, låter ordet tre lämna mina läppar.