Like A Shooting Star ~ o.m

Trettioett

22 Juni 2015

Jag låter blicken följa raderna av träd vi åker förbi. Lägger märke till färgskiftningarna, ibland lyser bladen i en klarare grön färg medan de ibland tonar över till det mörkare.

Det har gått en vecka sedan jag vaknade upp på sjukhuset, i en vecka har jag fått legat kvar i en och samma säng för att att doktorerna skulle kunna ha koll på mig. I en vecka har jag själv upplevt att jag har plågats - för minst av allt ville jag ligga i en sjukhus säng med massor av slangar i mig och personer som hela tiden ska ta en massor av tester på mig. Allt jag vill är att vara med Julie.

"Mamma kan vi stanna vid kyrkogården?" Frågar jag och blickar över på henne, ser hennes ovilliga blick som hon snabbt kastar mot mig.

"De föredrog ju att du ska åka hem och vila Oscar. Kan det inte vänta till imorgon?" Frågar hon trots att hon mycket väl vet vad mitt svar är.

"Nej mamma jag har inte varit hos Julie på länge, jag måste dit nu." Svarar jag med en svag förtvivlan i rösten och känner hur hjärtat börjar slå snabbare. Oftast blir upprörd när jag inte får besöka Julie, för trots att hon inte finns kvar på jorden så är hon ändå den som ger mig ork och glädje. Jag behöver henne för att fungera, jag behöver bara besöka hennes gravplats för att fyllas med en gnutta glädje.

Mamma suckar och svänger vänster i korsningen, åt det hållet som ska ta oss till kyrkan. Hade hon svängt höger så hade vi åkte hem. Lättat pustar jag ut och sjunker längre ner i sätet.

"En kort stund och jag följer med dig hela vägen." Mamma ser på mig en kort stund med en seriös blick och jag nickar.

Väl vid kyrkogården parkerar hon på den tomma parkeringen och snabbt är jag ute ur bilen, innan mamma ens har hunnit stängt av den. Jag suckar åt att hon inte alls är lika snabb som mig, trots att jag vet att hon omöjligt skulle hinna lägga i bromsen, stänga av bilen, knäpp upp bältet och hoppa ut under samma tid som mig. Men när hon väl är ute skyndar jag mig till övergångsstället men stoppas av de bilar som kör trots att de ska stanna.

"Oscar kan du snälla lugna ner dig, du måste ta det lugnt. Vi kommer fram ändå." Säger hon och placerar sin hand över min axel.

Jag skakar endast på huvudet och kollar åt sidorna på vägen för att se om fler bilar kommer. Men ingen syns till så jag skyndar mig över vägen med en suckandes mamma efter mig.

De stegen som behövs går för att ta sig till Julies gravsten tar jag fortare än vanligt och när jag äntligen står framför hennes grav ler jag ett sorgset leende och sjunker ner på knä i det torra gräset.

"Hej hjärtat." Som vanligt säger jag min hälsningsfras som alltid är densamma, kysser gravstenens inristade fågel och ser ner i den inhängande platsen där blommor planterats. Men det som jag lägger märke till och som verkligen chockar mig är de vita rosorna som sitter placerade i en svart vas. Ögonbrynen drar jag ihop och tittar mot mamma som står ett par meter ifrån mig.

"Mamma har du eller pappa varit hit med blommor?" Frågar jag förvirrat och förväntar mig ett ja, för det finns ingen annan än vi som besöker hennes grav. Hennes familj dog i samband med bilolyckan, hennes pappa några dagar senare. Hennes släkt bor minst tre timmar härifrån och så vitt jag vet är de inte här nu.

Mamma skakar på huvudet och jag vänder tillbaka blicken till de vackra rosorna. Vita rosor var alltid hennes favorit och det vet alla som stod henne närmast. Så den som varit här borde ha stått henne nära.

Jag skakar bort tankarna och förflyttar blicken till de bokstäver som bildar hennes namn.

"Förlåt för att jag inte har varit här, men du vet säkert varför." Säger jag då jag är säker på att hon hela tiden vakar över mig. "Jag vill bara komma till dig Julie, jag vill bara vara med dig. Det är ett helvete här utan dig. Men varje gång jag försöker ta mig till dig så går något fel." Suckar jag och sänker dystert mitt huvud, ser på gräset som nu växt ut då jag inte suttit här och dragit bort det under dessa två veckor. Men idag låter jag det vara, låter det växa ännu mer.

"Jag saknar dig." Mumlar jag fram och känner hur en klump bildas i min hals, hur tårar fyller mina ögon. "Men det vet du redan. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag säger så, du kommer väl ändå aldrig komma tillbaka. Jag kommer få fortsätta leva detta hemska liv ensam va? Jag kommer aldrig lyckas avsluta det, eller hur? Det kommer dröja flera år tills jag får träffa dig igen Julie och jag vill inte vänta så länge. Ja-jag behöver dig. O-och det är nu. Inte, inte om fle-flera år."