Like A Shooting Star ~ o.m

Trettiosex

3 Juli 2015

Vinden susar i mina öron då cykelns hjul rullar extra snabbt ner för backen. Och jag sluter ögonen för ett par sekunder, känner vinden som sliter i mina kläder och hår. Hur den skapar ett svischande ljud i mina öron. Jag lyssnar till ljudet som vinden skapar i skogen, hur grenar och blad möts av den. Och jag känner solen. Jag känner de varma strålarna som värmer upp hela min kropp, framförallt mina bara armar och ben. Jag njuter av stunden, njuter av att få känna en gnutta glädje inom mig. Det händer sällan, även om det nu händer betydligt mer oftare när jag har Oscar vid min sida.

"Hur långt är det kvar?" Precis när han fanns i mina tankar hör jag hans höga röst bakom mig och jag öppnar ögonen, vänder bak huvudet för att se Oscar som likt mig sitter på en cykel.

"Vi ska svänga där borta sen är vi framme!" Svarar jag honom med, nästan skriker för att förhindra orden att försvinna iväg i vinden.

Trots att de är 26 grader varmt ute så blåser det otroligt mycket och gör luften en aning kall. Så dagen till ära valde vi att bege oss till sommarstugan mina föräldrar har. De är redan där, åkte dit tidigt imorse. Jag själv var inte alls sugen på att åka dit då senaste gången jag var där, var Julie med mig. Men Oscar fick erbjöd sig att följa med, dels för att han ville komma bort hemifrån men mest för att vara ett stöd för mig. För Oscar vet hur viktig han har blivit för mig, hur bra han faktiskt får mig att må.

Som jag sa svänger vi till höger, in på en grusväg som endast har skog bredvid sig. Oscar cyklar upp vid min sida och ser fundersamt på skogen och sedan på mig.

"Har ni en stuga mitt i skogen?" Frågar han med hopdragna ögonbryn och jag skrattar lätt, skakar på huvudet och ser rakt fram.

"Den ligger vid havet sa jag ju. Det är bara skog här nu, sen försvinner det ju." Förklarar jag och även Oscar skrattar till.

Efter ett par meter tonar äntligen sommarstugorna upp framför oss, en efter en passerar vi. Nu kan jag skymta det glittrande vattnet också och mitt leende växer. Julie kommenterade alltid hur mycket vattnet glittrade, hon blev alltid fascinerad av det.

"Wow vad fint det är här, och vattnet glittrar ju otroligt mycket!" Utbrister Oscar och jag kollar chockat på honom, gör en sådan kraftig huvudrörelse så att cykeln vinglar till men jag lyckas återfinna balansen och klarar mig utan att ramla.

Antingen var det där en ren slump, att han sa de ord som Julie brukade säga, samtidigt som jag tänkte på det. Eller så kan han läsa tankar.

Jag nickar till svar, istället för att yttra några ord som jag alltid gjorde till Julie.

Vid den gula stugan med vita knutar, längst ner vid havet saktar vi in för att tillslut stanna cyklarna helt och kliva av. Jag ser ut över den stora tomten och suger in min underläpp i munnen. Visst är det jobbigt att vara här för första gången utan Julie, men ändå känns det lättare än vad jag har trott att det skulle göra. Om det beror på att Oscar är med mig, eller att detta ställe är en plats med många fina minnen vet jag inte - kanske är det en blandning av båda.

Den vita cykeln ställer jag mot stugans vägg och lyfter upp min ryggsäck ur korgen. Oscar följer mitt exempel och låter sin blick flyttas över stället vi befinner oss på.

"Detta är ju underbart." Yttrar han med en lycklig stämma och låter blicken landa på mig.

Jag kisar lätt för att lyckas urskilja honom framför solen. Hans hy har redan börjat blivit solbränd, till skillnad från mig som knappt spenderat en minut ute under detta lov. Men här kommer min bränna förmodligen komma fram, även om jag inte bryr mig speciellt mycket.

"Åh hej pojkar!" Mammas röst får oss båda att vända blicken åt det hållet havet ligger, och möts av mamma som kommer gåendes i en ljus klänning och en solhatt på huvudet.

Vi båda hälsar på henne, styr våra steg åt det håll hon befinner sig vid och genast omfamnar hon mig i en kram.

"Känns allt okej?" Frågar hon tyst i mitt öra, syftar på samma anledning som jag finner det jobbigt att vara här.

Jag nickar till svar och släpper hennes kram, ger henne ett leende för att försäkra att allt är okej. Hon besvarar mitt leende och omfamnar Oscar som stått en bit bakom oss.

"Gick allt bra hit? Stod cyklarna kvar?" Frågar mamma och jag nickar ännu en gång.

Eftersom vi bor mer inåt stan skulle det vara omöjligt att cykla hela vägen hit, om man inte vill vara ute i flera timmar, kanske dagar. Istället fick vi börja med att åka tåg i 45 minuter, kliva av på den station som ligger närmast här och sedan cykla i cirka 15 minuter.

"Allt gick bra och ja cyklarna var kvar." Svarar jag och ser snabbt på Oscar som ler mot min mamma. "Men jag tänkte visa Oscar runt nu, så kommer vi väl ner till er sen." Säger jag och mamma nickar endast till svar.

För att slippa hamna i ännu en konversation med mamma tar jag tag i Oscars handled och leder honom bort från henne, upp till stugan istället för att påbörja min rundtur här.