Like A Shooting Star ~ o.m

Tjugosex

13 Juni 2015

Dörren in till mitt hus smäller jag hårt igen, vet att ingen kommer klaga så länge inte våran städerska befinner sig här. Mina föräldrar är självklart inte hemma, något som inte alls förvånar mig. Något som skulle förvåna mig är om de faktiskt skulle vara hemma denna tid på dagen. Enda gången de är hemma är när vi sover, om ens det. Enstaka tillfällen finns de hemma för att äta en middag med sitt enda barn.

Suckandes hänger jag av mig ytterkläderna och släpar mig tungt in i köket. Just idag skulle jag vilja ha en familj att komma hem till, en familj som står där med öppna armar, frågar hur det var på sjukhuset, hur det är med Ogge och hur det är med mig. Jag vill dela en middag med mina föräldrar på ett normalt sätt, jag vill kunna tröttna på dem, på deras ständiga tjat om att jag måste städa rummet eller hjälpa till med tvätten. Jag vill inte bli bortskämd, få dyra saker utan att fråga. Jag ber aldrig om något längre, jag har redan för mycket.

På köksbordet finner jag självklart en lapp med pengar bredvid, som jag inte ens behöver då mitt bankkort innehåller mer pengar än vad det normalt borde göra för en tonåring i min ålder utan jobb.

"Hej gubben.

Vi hann ej fixa middag till dig under den stund vi var hemma idag. Du får pengar här så att du kan gå och köpa dig något eller så kan du be Nancy laga dig något. Vi blir borta till imorgon kväll så du får klara dig själv.

Glöm inte bort att vi älskar dig,
Kram mamma & pappa ♡"

Jag låter ett kort skratt slinka ur mig innan jag river sönder den patetiska lappen. "Du får klara dig själv", som jag gör varenda jävla dag.

Pengarna räknar jag ihop till hela 2000 kronor. Har de tänkt att jag ska köpa middag till hela kvarteret eller? Jag lägger ner dem i bakfickan och vandrar vidare till mitt rum som ligger på den övre våningen. Även mitt rum är för mycket, högt tak, stora fönster fyller hela väggen längst bort med utsikt över den vackra skogen på baksidan. Det är det enda jag verkligen gillar med mitt rum här, många timmar har jag spenderat vid fönstren, sittandes med blicken på den fridfulla skogen utanför.

Den breda sängen som man säkerligen får plats fyra personer i står bäddad mot den högra väggen, flertal kuddar som mamma lagt på ligger prydligt längst upp mot sänggaveln. Ett skrivbord, men inget mindre än en iMac på som jag sällan använder står mot den vänstra väggen, dyra fotografier hänger på väggarna och en del växter finns på olika ställen. En dörr placerad på den vänstra väggen leder in till en walk in closet, även den för stor och luftig. Men med alla kläder jag får är den väl nödvändig. Allt i rummet består av färgerna vitt, svart, guld, ljusblått och marinblått. Med andra ord liknar det precis ett rikemans barns rum, exklusivt och lyxigt.

In i min walk in closet går jag och drar av mig den vita T-shirten från Calvin Klein samt de svarta jeansen. Istället drar jag på mig en marinblå luvtröja som jag själv köpt på street affär, ett par svarta åtsittande mjukisbyxor och rufsar till håret. Trots att sommaren är kommen är kvällarna än kalla, vilket inte förvånar mig då det är i Sverige vi bor.

200 kronor tar jag av pengarna jag fått av mina föräldrar, joggar ner för trappan igen och ut till hallen. De svarta träningsskorna sätter jag ner mina fötter i och struntar i att knyta dem. Hörlurarna samt telefon som jag lagt på byrån i hallen när jag kom hem tar jag i min hand och pluggar i de vita iPhone hörlurarna i mina öron, startar Spotify och shufflar en låt på min spellista vid namn 2015. Edge of the world - Michael Aasen starts. Suckandes lägger jag ner telefonen i byxorna och går ut i den kyliga sommarluften. Låsa struntar jag i, bryr mig inte om det skulle bli inbrott då vi ändå kan köpa nytt utan problem.

Den korta vägen till den lilla thairestaurangen går jag i en snabb takt medan jag nynnar på de tre låtarna som hinner spelas i mina lutar. Att räkna vägen jag går med låtar är något jag alltid har gjort. När jag sedan berättat att det tog mig tre låtar att gå har folk bara sett konstigt på mig.

Dörren in till restaurangen öppnar jag och krockar genast in i någon.

"Oj shit förlåt." Mumlar jag fram och drar ur hörlurarna samtidigt som jag ser upp på personen framför mig. Mitt humör sjunker med ens då det är Sannas ögon jag möter. Men hon ser inte likadan ut som hon gjort under skoltiden. Den kaxiga och självsäkra sidan ser ut att vara som bortblåst, istället ser hon nästan sorgsen och underlägsen ut.

"Det är lugnt." Svarar hon med ett lätt leende och jag nickar osäkert.

"Har du ätit?" Frågar jag för att inte verka allt för otrevlig, trots att hon inte är en person som skulle ha funnit på min favorit lista om jag hade en sådan.

Hon ler sorgset och kollar ner på sina fötter. Den högra handen drar hon långsamt upp och ner över sin vänstra arm och skakar på huvudet.

"Jag skulle äta med min pappa för fyrtio minuter sedan men han har inte dykt upp." Mumlar hon fram.

Av hennes ord, tonläge och besvikelse kan jag förstå att hon älskar sin pappa men att han kanske inte ägnar så mycket tid åt henne - precis som det är med mina föräldrar. Att därför bara låta henne gå när jag vet hur ont det gör att bli övergiven av sina föräldrar känns inte rätt.

"Ehm jag är också ensam så om du vill kan vi käka tillsammans." Ger jag som förslag.

Hon tittar snabbt upp på mig, skiner upp i ett leende som inte är det där vanliga överdriva Sanna-leende. Hon ger mig endast ett naturligt glatt leende som jag besvarar.

"Gärna, om du har tid då!" Svarar hon med och ser bedjandes på mig.

Jag nickar endast till svar och kliver in i den lilla restaurangen med Sanna vid min sida.

__

Tråkigt kapitel, men ville få med lite utav Oscars liv utanför Ogge och skolan så ja!