Like A Shooting Star ~ o.m

Åtta

18 maj 2015

"Julie jag förstår inte vad som händer." Suckar jag och sätter mig ner i skräddarställning i det torra gräset framför gravstenen. Med lätta drag lossar jag de gröna stråna från marken och slänger iväg de till höger om stenen. Att dra loss grässtrån är något jag ofta gör när jag sitter här och det förvånar mig att det fortfarande finns några strån kvar att dra upp.

"Han var så vänlig och visade intresse för mig, han nämnde ingenting om att jag stammade och lämnade mig inte fast jag var tråkig. Ingen har någonsin bettet sig så mot mig förutom du." Ögonbrynen drar jag ihop och fantiserar mig hennes vackra ögon framför mig, hur de nu skulle kolla glatt på mig och hur hon skulle förklarat att det bara är en person som förstår hur underbar jag är. Hur jag skulle sucka och skaka på huvudet, berätta att hon har fel. Jag fantiserar mig hennes händer som alltid var varma hållandes i mina kalla.

"Tänk om du kunde prata med mig nu, det skulle vara så mycket enklare." Suckar jag och lägger hakan i min handflata. "Det skulle kanske vara konstigt men jag önskar att du kunna det."

I en halvtimme sitter jag och pratar med henne, om skoldagen, om hur mycket jag saknar henne, om Oscar. Klockan hinner bli fyra på eftermiddagen när jag lämnar den tysta kyrkogården. Dem behagliga vårvärmen skapar inga problem för mig att gå hem i en långsam takt. I detta lugna tempo kan jag drömma mig iväg till andra platser, andra tillfällen, tillbaka i tiden. Kan fantisera mig Julie vid min sida, så som det förut var. Hennes hand i min och de långa, helt oväsentliga konversationerna som pågick mellan oss. Allt kunna vi prata om, alla dessa ämnen som jag inte talade om för någon annan vågade jag berätta för henne. När jag hade Julie vid min sida mådde jag bra, jag hade ett stöd, någon att vända mig till när jag verkligen behövde det. Visst har jag det nu också, mamma, pappa och min psykolog säger hela tiden att det bara är att höra av sig om jag vill prata om någon, vad det än gäller. Skillnaden mellan dem och Julie är att till Julie vågade jag öppna upp mig, jag vågade berätta mina djupaste tankar. Jag kände mig trygg med henne. Det gör jag inte nu, känner mig inte trygg någonstans.

Det bekanta, vita huset med svarta knutar dyker upp framför mig och med ens undrar jag hur mitt långsamma tempo lyckades ta mig hem så snabbt. Vart tog den lugna stunden vägen?

Suckandes går jag över grusgången och tar mig upp för de sex trappsteg framför dörren. Den olåsta dörren öppnar jag sakta och stiger in i det svala huset. Trampar ur skorna och hänger upp den tunna jackan på en galge bland de andra jackorna.

"Heej älskling! Gick det bra att gå hem?" Mamma tonar upp framför mig, självklart med en aning orolig ton då jag imorse övertalat henne om att få ta mig hem ensam.

"Hej mamma. Ja det gjorde det, det var skönt med friskluft." Svarar jag och drar bak mitt långa hår för att slippa synproblem.

Mamma ler och drar in mig i hennes fram. Jag himlar med ögonen men lägger armarna runt hennes kropp med för att inte göra henne besviken.

"Min syster Cecilia kommer hit ikväll med Felix, din kusin du vet? Det var ju så längesedan vi träffade dem!" Skrockar hon lyckligt fram och jag drar in underläppen i munnen. Felix. Bara hans namn får det att gno i magen på mig. Vi har inte träffats på åtta år och chansen att han har förändrats, mognat till sig är stor. Trots det kan jag inte släpp de ord han givit mig, alla de gånger han har förnedrat mig och skrattat åt mig - för att jag är annorlunda.

"Ehm okej, va-vad trevligt." Svarar jag tveksamt och släpper mamma som gör detsamma med mig.

"Ja verkligen! De har nyligen flyttat tillbaka från Englad så jag tänkte att det skulle vara trevligt att ha en liten 'välkommen tillbaka' middag!" Kvittrar hon, fortfarande lika glatt och jag nickar.

"Men jag ha läxor så jag tänkte göra dem innan, vilken tid kommer de?"

"Gör så gubben, de kommer klockan sex."

Nickandes smiter jag iväg till trappan med ryggsäcken hängandes över min högra axel. Om en och en halv timme kommer de anlända till vårt hus, om en och en halv timme kommer jag behöva dra på mig masken, bestående av ett leende och inga sorgliga känslor alls.