Like A Shooting Star ~ o.m

Tjugofyra - del två

Utanför en svart port stannar vi, omringad av röda väggar som bildar en stor byggnad. Aldrig tidigare har jag sett stället och utan skyltar kan jag inte komma fram till vart vi är. Julie ser på mig med ett lurigt leende och jag drar ihop ögonbrynen, ska precis fråga vart vi är och vad vi här ska göra men hon hyschar mig. Den hand som inte är fäst i min placerar hon på portens handtag och öppnar den med ett lätt drar. Ett mörker inifrån möter oss och jag ser nästan skrämt in i det. Mörker är något jag aldrig har trivts med, alltid har jag en lampa tänd under nätterna eller de gånger jag tvingas vara i märker.

Försiktigt drar hon med mig in i byggnaden. Utan att berätta om min rädsla för mörker följer jag lydigt med in, håller mig så nära henne som möjligt.

"Mörkrädd?" Frågar hon och ett nervöst skratt lämnar mina läppar.

"Lite." Svarar jag trots att min rädsla är enorm.

Hon sträcker sin fria hand till sidan av dörren och ett klickande ljud fyller mina öron. Sekunden efter lyser ett par ljusslingor upp längs golvet, bildar en gång över den, vad jag kan se, tomma ytan. Positivt överraskat kollar jag på Juliette, som ler blygt. Jag besvarar stort hennes leende och tillsammans börjar vi gå över den upplysta gången. Med förväntansfulla steg är vi snabbt framme vid ytterligare en dörr, denna inte lika mörk bakom sig. Ljuset som tränger dig under dörren avslöjar det och jag ler lättat.

Likt innan är det Juliette som öppnar dörren men låter mig gå in först denna gång. Än en gång blir jag positivt överraskad, nästan stum av synen. En balkong hamnar vi på, ganska högt upp med utsikt över en del av Stockholm. Ljusslingor slingrar sig runt räckets övre stång. Ett runt bord står placerat på balkongen med två stolar på vardera sida. Mittemot varandra. Bordet är dukat med en middag för två.

"De-detta är jättefint." Är det enda jag får fram, förbluffad över situationen. Någon har aldrig gjort något sånt här för mig, aldrig har jag fått uppleva den glädje jag nu känner. Hon är otrolig, Juliette. För bra för att vara sann.

"Jag var inte riktigt säker på vad du gillade men samtidigt ville jag göra något speciellt för dig. Så med lite hjälp fixade jag detta." Säger hon blygt och ställer sig vid min sida.

"Det är underbart, ve-verkligen. Tack." Säger jag och kramar mjukt om henne.

Det underbara skrattet fyller mina öron som är extra känsliga mot ljud, vartenda ljud tar jag in de gånger jag verkligen inte är helt fokuserad på något.

Vi sätter oss ner vid bordet och Juliette tänder de fyra ljusen som står utställda mellan matten. I vita fat och skålar finns potatissallad, rostbiff, vindruvor, sallad, melonskivor, jordgubbar och på en skärbräda i trä finns ost och kex. Även några såser står placerad på bordet och mitt leende växer sig större. Vi tar för oss samtidigt som vi småpratar.

Kvällen rullar på. Helt underbar, Juliette är underbar. Aldrig har jag någonsin känt mig så trygg och accepterad i någons sällskap om man bortser från mamma och pappa.

Jag trivs med Juliette och jag hoppas att hon aldrig lämnar mig.

__

Nu när Ogge ligger i koma, vill ni ha mer sånna här tillbakablickar/drömmar eller vill ni ha mer ur Oscars perspektiv? Typ de gånger han hälsar på Ogge och så? Kommer ha med båda grejerna men vill veta vad ni skulle vilja läsa mer av!

Kan även passa på att tacka er för alla fina kommentarer ni lämnar. Blir så otroligt glad, verkligen. ♡