Like A Shooting Star ~ o.m

Tjugotett

Oscar E's perspektiv

11 Juni 2015

Jag ser mig runt bland eleverna i min klass, möter ett flertal bekanta ansikten men inte det jag söker efter - Ogges. Honom har jag varken sett till eller hört något av på tre dagar, sen den dagen han rusade ut ur skolan efter att ha sagt att jag är precis som alla andra. Trots att jag så gärna vill ha svar på vad han menade, är det de minsta jag bryr mig om nu. Jag är orolig, rädd över att något har hänt honom.

"Oscar!" Sannas ljusa röst fångar min uppmärksamhet och irriterat vänder jag blicken åt höger där hon kommer gåendes i sina höga klackar och en vit kort klänning, alldeles för kort för min smak.

"Vad snygg du är idag, vita skjortor klär dig extremt bra." Säger hon och ställer sig bredvid mig. Jag suckar och ger henne ett oäkta leende, vilket hon inte verkar lägga märke till utan ler istället tillbaka.

Anledningen till att vi alla är uppklädda är att vi idag får sommarlov. Första sommarlovet för mig här i Stockholm och sorgligt nog utan vänner i närheten. Första sommaren då jag kommer spendera all min tid hemma så länge jag inte går med på Sannas oförsiktiga förslag om fester, båtturer och dagar på stranden. Visst skulle jag inte tacka nej till det, anledningen till att jag gör det och kommer fortsätta med det är för att det är just Sanna som frågar. Skulle jag spendera en sommar med den pudeln skulle jag gå upp i taket.

"Oscar lyssnar du inte på mig?" Sanna skakar om min arm och jag vänder blicken mot henne, ler ett fejk leende som hon än en gång inte lägger märke till utan ler istället stort. "Det är lugnt, det är mycket prat här man blir lä-"

"Har du sett Ogge? Eller vet du vart han är?" Avbryter jag henne med och kollar snabbt över hennes axel. Ser en person som påminner om Ogge men inte är det han.

"Men varför bryr du dig så mycket om det missfostret?" Säger hon med en spydig röst och jag spänner blicken i henne.

"För det första så är han långt ifrån ett missfoster. Han är en människa med känslor precis som du är, dock tvivlar jag på om du har känslor med tanke på vilket äckligt beteende du har. För det andra, om du är så jävla kåt i min uppmärksamhet så får du lägga ner med dit beteende mot Ogge. Han har fan förlorat sin flickvän, ser du inte hur jävla dåligt han mår? Sätt dig själv i hans sits, du har ingen att prata med, du har förlorat någon som betyder allt och varje dag blir du påhoppad av sånna idioter som du och dina vänner är. Skulle du trivas med det?"

Häpet ser hon på mig efter mitt lilla utbrott. Hennes ansiktsuttryck visar endast förvåning och hon skakar långsamt på huvudet.

"Precis, tänk på vad du håller på med." Fräser jag och vänder ryggen till henne, styr mina steg till andra sidan klungan av klassen.

Samantha och Johnny, våra mentorer, dyker upp bland oss och jag pustar ut. De kom precis rätt i tid, hade de inte kommit nu hade jag förmodligen fått handskas med Sanna då jag lärt mig under denna skoltid att hon inte är den som ger upp i första hand.

Tillsammans går vi in i den stora kyrkan som ser precis ut som alla andra kyrkor, en gång mitt i, bänkrader på vardera sida med en liknande scen längst fram, högt tak och massor av målningar överallt. En bänkrad fyller vi upp då vi är ett litet antal elever i klassen. Lyckligtvis hamnar jag varken bredvid Sanna eller Olle, ingen från deras gäng. Någon tjej jag inte kan namnet på vid min högra sida och vid min vänstra sida sitter Kalle, en kille i klassen som jag inte pratat speciellt mycket med förutom den gången vi blev partners i ett kort historia arbete, men killen verkar schysst.

Så fort rektorn sagt sitt sista ord stormar eleverna ut från kyrkan. Jag själv går i en lugn takt efter de andra som nästan sprungit ut. Telefonen fiskar jag upp ur bakfickan och öppnar min sms konversation med mamma.

Jag, 10:47

Åker med en kompis i klassen hem, vet inte riktigt när jag kommer hem. Kram

Trots att jag inte åker med en kompis i klassen hem så ska jag i alla fall till en kompis.

Precis som tänkt står jag nu utanför det hus jag tror han bor i, efter en lång väg hit då jag åkt fel ett par gånger. Än har jag inte lärt mig alla tunnelbanor och åt vilket håll de åker, förmodligen kommer jag inte göra det på ett tag heller då mitt minne för det nämnda inte är det starkaste.

Nervöst går jag de sista stegen fram till dörren och lyfter kvickt min näve för att låta knogarna möta den vita dörren. Ett djupt andetag tar jag och låter knogarna kollidera mot dörren tre korta stunder. Mitt hjärta slår med ens snabbare i mitt bröst och jag hoppas innerligt på att det är han som öppnar.

Steg hörs långsamma på andra sidan dörren och innan jag hinner reagera öppnas det som skiljt oss åt och en kvinna tonar upp sig framför mig. Hon ser på mig med rödkantade och trötta ögon. Hade det inte varit för tårarna som hon snabbt torkar bort hade jag trott att hon var en knarkare eller liknande. Ett svagt leende försöker hon sig på samtidigt som hon ger mig en underlig blick.

"He-hej, jag heter Oscar. Uhm, jag är en vän till Ogg-Oscar Molander. Är det här han bor?" Frågar jag nervöst och pillar med nedre delen av min vita skjorta.

I samma min ser hon med ens både gladare men sorgsnare ut. Det gör mig ännu mer förvirrad.

"Vad kul att träffa dig Oscar." Säger hon med en rosslig röst och försöker sig på ännu ett leende, likt innan ser det endast ut som en grimas.

Kanske kommer jag i helt fel tidpunkt, tänk så har någon i deras närhet dött? Hon verkar ju väldigt ledsen. Kanske är det därför inte Ogge har varit i skolan, det kanske har blivit för mycket för honom? Han kanske inte orkar riktigt.

"Detsamma. Är Oscar hemma?" Frågar jag och hennes leende försvinner direkt. Hon ser med ens nästan rädd ut, förskräckt. Handen flyttar hon upp till sitt bröst, lägger fingrarna på silversmycket på halskedjan. Smycket föreställer två ringar fästa i varandra. Hon kramar om det och ser snabbt ner i marken, upp på mig igen och skakar lätt på huvudet.

"Ha-han, han. Nej. Vi ska åk-åka till honom nu. Du kan följa med, om du vill."