Like A Shooting Star ~ o.m

Fyrtiotvå

13 Juli 2015

Solen ligger högt på himlen och värmer upp min lättklädda kropp, endast ett par röda badbyxor har jag på mig. Ur högtalarna strömmar musik, för tillfället är det Ushers låt I don't mind som spelas och i hjärnan sjunger jag med. Vågar inte sjunga högt då Oscar ligger bredvid mig.

Värmen är enorm idag, himlen klarblå och luften vindstilla. Eftersom vi inte hade något annat för oss idag så valde vi att lägga upp två badlakan, på baksidan av mitt hus, över den gröna gräsmattan.

"Ogge?" Yttrar Oscar frågandes och jag vänder upp huvudet mot honom, då jag ligger på mage. "Sanna smsade, det är typ fest på någon strand här ikväll. Vill du gå?" Frågar han och jag drar ihop munnen till ett smalt streck.

Till en början blir jag förvånad över att han skriver med Sanna, som han inte verkade tycka speciellt mycket om i skolan. Men så fort han nämner ordet fest lämnar jag tankarna på henne och känner hur magen drar ihop sig. Att festa har aldrig varit min grej. Visst var jag på några fester tillsammans med Julie förra sommaren, men ingen av oss gillade det speciellt mycket. Vi gick dit för att socialisera oss, men möttes endast av en hel drös av fulla ungdomar, starka dofter av rök och alkohol, kass musik och hånglandes människor.

"Vet inte. Jag gillar inte att vara på fester speciellt mycket. Men du får gå." Svarar jag med en så glad röst jag kan förmå mig att tala med.

"Men jag vill inte lämna dig ensam, så isåfall går jag inte heller." Som om det inte vore några problem att missa denna fest yttrar han orden och jag skakar snabbt på huvudet.

"Men jag vill inte förstöra något för dig Oscar, vill du gå så ska du göra det." Då jag känner skuld över att han inte tänker gå för att jag inte vill, försöker jag få honom att göra det.

Men istället för att hålla med mig ler han lätt och skakar på sitt huvud så att det blonda håret flyger från sida till sida av hans huvud.

"Nej jag är hellre med dig än att spendera tid med dem. Dessutom är jag inte heller så mycket för fest, allt är så trångt och musiken är oftast dålig. Alla får i sig alldeles för mycket alkohol och det är inte kul." Säger han och vänder ner blicken mot sin telefon igen, skriver in något då tangentbords ljudet möter mina öron. "Jag skrev att jag inte kommer."

Jag ler svagt och nickar, om han talade sanning om att han inte heller gillar fester så känner jag inte lika mycket skuld.

Klockan 17:13 kliver jag ut ur duschen efter en ganska snabb dusch. Hela dagen har vi legat i solen och lyssnat på musik, pratat men även legat i tystnad. Det har varit en bra dag helt enkelt, och nu har vi bestämt oss för att gå till hemmakväll för att köpa godis och hyra filmer - så som man gjorde när man var liten. Pizza ska vi även köpa, då ingen av oss orkar laga mat. Solen har gjort oss båda trötta, därav vårt beslut.

"Vad är detta?" Frågar Oscar nyfiket när jag kliver in i mitt rum, klädd i endast boxerkalsonger och ett par ljusgrå shorts i mjukt tyg.

Oscar håller upp ett vitt papper och jag ser på det, stelnar till en aning då jag uppfattar orden som är skrivna.

"Jag menade inte att snoka, det föll ner när jag skulle låna hårvax." Skyndar han sig med att säga och jag försöker mig på ett leende.

"Det är lugnt. Det är en to do list typ, som jag och Julie gjorde. Vi skrev ner de saker vi ville uppleva tillsammans och strök dem när vi hade gjort det. Som du ser så finns det ju många grejer kvar." Yttrar jag en aning sorgset och går fram till min garderob, tar fram den första bästa T-shirten jag hittar. Det visar sig vara en marinblå T-shirt som jag fick av Julie på min 16 års dag. Sorgset suckar jag men drar den över huvudet.

"Jaha åh, förlåt." Skamset lägger Oscar ifrån sig lappen och jag rufsar till mitt blöta, långa hår. Ner till axlarna hänger det nästan och för att då det att se hyfsat ut kammar jag allt bakom öronen. Den frisyren verkar vara ganska populär nu, så jag kan väl i alla fall försöka passa in i samhället någorlunda bra. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket jag försöker, jag kommer alltid vara den utpekade. Killen som det är fel på, som pratar till sin döda flickvän och fortfarande tror på att han ska komma tillbaka. Psykfall har jag ofta blivit kallad, men jag kan inte förstå varför de kallar mig så. Jag håller bara Julie nära mitt hjärta, och att prata med henne har alltid varit något jag gjort vardagligen. Jag är ju säker på att hon hör mig. Så vad är det jag gör som är så fel? Varför blir just jag så utsatt när jag vet att jag inte är ensam om detta?

"Ska vi gå?" Yttrar Oscar och väcker mig från min egna värld, som jag besöker alldeles för ofta. Det är också något jag blir retad för, att jag hamnar i min egen värld och inte märker av de runt om mig riktigt. Jag glömmer ofta bort att lyssna på vad personer säger till mig, då jag finner något annat intressant. Men det är inget jag kan ändra på, det är så jag är. Det är en av de symtomen jag märker av min ADD.

Jag nickar snabbt, då jag kommer på mig själv med att försvinna iväg i mina tankar ännu en gång.