Like A Shooting Star ~ o.m

Tjugotvå

11 Juni 2015

Med en rädsla i kroppen stänger jag igen bildörren och kollar mot Helena som kliver ur från andra sidan av bilen. Lika sorgsen som innan ser hon mot den enorma byggnaden framför oss, sjukhuset.

"Ä-är han sjuk?" Frågar jag, yttrar en första fråga om Ogge sedan jag frågade om han var hemma.

Ogge verkar vara ett otroligt känsligt ämne för Helena nu och egentligen vilm jag inte fråga om honom men samtidigt kan jag inte gå in där utan att veta vad som hänt med honom.

"Om det ändå vore så väl." Suckar hon och låser dörren efter oss.

Förvirrat drar jag ihop ögonbrynen och går upp vid hennes sida. Fråga behöver jag inte göra då hon fortsätter att tala.

"Han ligger i koma just nu, ha-han har försökt tagit si-sitt liv igen." Får hon fram och jag ser chockat upp på henne, ser hur en tår trillar ner för hennes kind.

Försökt tagit sitt liv? Igen? Ogge? Åh herregud.

Trots att jag inte känner Helena lägger jag tröstande min hand på hennes axel. Jag klarar inte av att se folk så ledsna utan att göra något åt det. Egentligen skulle jag vilja krama om henne, säga att allt kommer bli bra. Jag avstår av två anledningar, förmodligen skulle det bli konstigt om jag kramade henne och sen vet jag inte om det kommer bli bra. Med tanke på att det tydligen inte år första gången Ogge försöker ta sitt liv och jag har ingen aning om hur allvarligt det är.

"Förlåt, jag visste inte, jag-" Orden låter jag hänga löst i luften, har ingen aning om vad jag ska säga.

Helena skakar på huvudet och mumlar något jag inte kan tyda, men jag håller tyst.

Inne i sjukhuset som jag inte tidigare har besökt, påbörjar vi en tystnad som hålls hela vägen upp till våning fem, där han ska finnas. Nervositeten växer sig enormt mycket inom mig när hissdörrarna öppnas och den långa, ljusa gången tonar upp framför oss.

"Han hoppade från en bro." Börjar Helena i samma stund som hissdörrarna slår ihop bakom oss. "Ha-hade det inte regna-at, hade inte regnet bru-utit vattenytan hade vi för-förlorat honom." Denna gång brister hon ut i tårar totalt och mina tankar om att inte krama henne försvinner helt.

Så jag placerar försiktigt mina armar runt hennes skakande kropp och håller henne försiktigt. Utan motstånd från hennes sida står hon kvar, snyftandes mot mitt nyckelben då jag är längre.

Hade jag varit i hennes situation hade jag förmodligen varit i stort behov av en kram, därav ger jag henne en, som varar ett par långa sekunder innan hon drar sig undan och torkar sina tårar.

"Du är en fin kille Oscar, jag är glad över att Ogge har hittat någon som dig. Han, han har det väldigt tufft." Säger hon och jag förvånas över hur öppen hon faktiskt är. Dock tar jag det som något positivt.

"Han är en fin person." Säger jag och ser hur hennes ögon genast skiner upp, som om den meningen betydde otroligt mycket att höra.

Vid en vitt dörr med siffrorna 523 tryckt med svart på stannar vi och jag kollar mot fönstret, men ser endast den ljusblåa gardinen som är fördragen från andra sidan.

"Är det okej om jag går in ensam först?" Frågar Helena försiktigt och jag nickar snabbt, svarar med att det absolut är okej.

Hon öppnar dörren och mina öron hinner fånga upp ett pipande ljud innan hon stänger igen. Ett nervöst andetag tar jag och sätter mig ner på stolen bredvid dörren.

Tankarna hamnar direkt på Ogge. Att han försökte ta sitt liv gör ont i magen på mig. Visst vet jag att han inte mår särskilt bra men att han skulle göra något sånt här hade jag inte väntat mig. Det ger mig även skuld, för jag var förmodligen en del till att han gjorde det. Han verkade vara väldigt upprörd senaste gången jag träffade honom.

Suckandes lägger jag ansiktet i mina händer och masserar pannan med fingertopparna. Att jag, Oscar Enestad hamnade just här i Stockholm med nya händelser varje dag känns bara konstigt efter att ha bott i en liten stad där inget nytt alls hände. Det största som där kunde hände var att Fru Svensson, stadens sur kärring, tappade bort sin katt.

Kort efter att mina tankar satts igång öppnas dörren som för bara någon minut sedan stängts. Helena kommer ut med rödkantade ögon och handen återigen hållandes i halsbandet runt sin hals. Hon ger mig tillåtelse till att gå in, berättar att hon ska gå och prata med en läkare och försvinner iväg innan jag hinner svara med ord. Nicka var det enda jag hann göra.

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren som ska ta mig in till Ogge. Att säga att jag är nervös är en underdrift, jag är mer än det. Jag har ingen aning om vilket skick han är i, hur han nu ser ut. Det enda jag vet är att han ligger i koma.

Det ljusa rummet får mig att kisa och utan att kolla runt, bekanta mig med miljön, kollar jag på personen liggandes i sjukhusbädden. Synen ger mig ennu en smärta i kroppen och jag drar efter andan.