Like A Shooting Star ~ o.m

Tjugonio

15 Juni 2015

"Hey du!"

Jag kommer tillbaka till verkligheten igen och ser på kvinnan som nu står framför mig med händerna på mina axlar. Mina kinder är blöta och jag ser mig förvirrat runt, hoppas på att jag egentligen vaknat upp från en dröm. Men jag befinner mig på samma plats, sjukhuset.

"Hörde du inte allt jag sa?" Frågar hon, inte irriterat eller surt utan med en lugn och vänlig röst.

Jag skakar sakta på huvudet och hon ler snett.

"Ja sa att de fick igång hans hjärta igen och är nu under operation. Jag har inte fått all information om varför han opereras men chanserna att han vaknar efter denna operation är större än de var innan." Berättar hon jag slappnar lättat av. Tack.

Utan att tänka mig för kastar jag mig Danielas famn och kramar om henne hårt. Min plötsliga handling får henne att skratta lätt men lägga armarna runt mig med.

"Tack för att du sa det igen! Jag blev bara så rädd och ja, tack." Får jag ur mig och backar bak ett steg. "Ehm jag ska gå och sätta mig."

Utan att vänta på ett svar går jag iväg till väntrummet hon hänvisat mig till och sätter mig ner på en fåtölj i ett hörn. Jag ser nervöst ut på de andra som sitter här, människor i olika åldrar. Majoriteten ser ut att vara över 50 år men några under den åldern ser jag också. Ingen lägger jag extra märke till utan låter bara min blick glida snabbt över personerna.

Några timmar sitter jag i väntrummet, hinner slumra till en stund och få i mig mat. Klockan är nu 15:55 och jag ser äntligen ett bekant ansikte. Helena. Förväntansfullt reser jag mig upp från fåtöljen och går med snabba steg över det orangea golvet. Hennes ansikte är inte längre lika nedstämt, tårar rinner inte ner för hennes kinder och ögonen är inte lika mörka av sorg. Ett leende finns på hennes läppar och ögonen utstrålar endast glädje.

"Operationen gick jättebra, det verkar vara det som behövdes. Oscar har vaknat!" Utbrister hon lyckligt och mina ögon växer sig större tillsammans med mitt leende. Ogge har vaknat.

Ogges perspektiv

Långsamt synar jag mina armar som täcks av blåmärken och slangar. Likaså gör mina händer och mitt bröst. Jag släpper ur mig en suck som rossligt lämnar min hals och hostar lätt till. Läkaren som kollar igenom något jag inte lagt på märke ser upp på mig en kort stund innan hon fortsätter byta slangar i mig.

"Hur känner du dig?" Frågar hon med en vänlig röst och jag vänder bort huvudet, ser ut genom fönstret på solen som skiner stark. Himlen är klarblå och skapar förmodligen glädje hos många, men inte mig.

"Likadant som för två minuter sedan." Mumlar jag till svar och sluter ögonen, hoppas på att få slippa öppna dem igen.

Med andra ord menar jag en extrem huvudvärk, ont i hela kroppen och en lätt yrsel. För att inte tala om min psykiska smärta.

"Jag förstår att det är mycket frågor nu men det är viktigt för oss då vi måste veta om du har ont någonstans eller så." Svarar läkaren med en irriterad underton och jag biter ihop käkarna.

"Men jag vill inte ens vara här! Varför lät ni inte mig bara dö?" Sista meningen viskar jag svagt fram men läkaren lyckas ändå uppfatta mina ord då en suck lämnar hennes läppar, inte av irritation men inte heller på något positivt sätt.

"Oscar du-"

"Kan du snälla bara gå härifrån? Jag vill inte höra dina korkade frågor nu. Jag orkar inte." Jag försöker låta arg på rösten, bestämd och hoppas på att hon verkligen ska gå. Men jag förmår mig inte till att hålla rösten stabil, förmår mig inte till att spela stark. Mina ord flyter ur min mun i en svag ton tillsammans med tårar som letar sig ur mina ögon.

"Du får inte lämnas ensam.."

"Men skicka in min mamma eller något då! Bara dra härifrån!" Den lilla kraften jag har inom mig lyckas jag använda till att höja rösten. Trots att magen värker där de tydligen opererat mig så var jag dum nog att spänna den för att höja min röst. Ett svagt stön av smärta ger jag ifrån mig och kniper ihop ögonen hårdare. Tårarna rinner okontrollerat ner för mina kinder men jag gör inget för att stoppa dem.

Läkaren hinner inte svara mig då det knackar på dörren och några sekunder efter öppnas den. Jag urskiljer två olika röster men kan inte höra orden de säger. Tillslut tystnar dem och dörren stängs igen, rummet fylls av tystnad - om man bortser från maskinerna runt om mig.

Fotsteg hörs, avbryter tystnaden och tar sig närmare mig men även de tystnar. Ögonen öppnar jag inte, vill inte se vem som nu står bredvid mig då det förmodligen är ennu en läkare som är här för att fråga ut mig. Hade det varit mamma eller pappa så hade dem pratat så fort dörren stängdes igen men denne person håller tyst.

"Ogge?"

Rösten och valet av namn på mig får mig att stelna till. Ogge finns det bara en person som av vana kallar mig.