Like A Shooting Star ~ o.m

Tio

22 maj 2015

"Ey Ogge!" Oscars bekanta röst hörs bakom mig då han uttalar mitt smeknamn som vi tidigare i veckan bestämde med Samantha, så att man vet vem man pratar med.

Förvirrat vänder jag mig om och ser på den halvt joggandes killen som är på väg mot mitt håll. Det blonda håret håret flyger lätt bakåt då vinden i samband med hans fart möter hans kropp. Väl framme vid mig saktar han ner och ler svagt, kör ner händerna i fickorna på sin jacka i färgen militärgrön.

"Jag tänkte om vi skulle göra det där arbetet tillsammans i helgen? Eftersom vi ligger efter lite i planeringen." Säger han och rör benen framåt över den asfalterade gångvägen som nu leder oss bort från skolan. Helgen har äntligen kommit och jag kan inte bli mer lättad.

"Uhm visst." Mumlar jag och går upp vid hans sida.

Dagen till ära bjuder vädret på sol och klarblå himmel. Värmen är hög och jackan som jag imorse burit håller jag nu i min högra hand. Det är obehagligt varmt, nästan kvavt och helst av allt skulle jag vilja gå i skogen där strålarna inte tar igenom dess täthet. Men eftersom jag nu har Oscar vid min sida fortsätter jag att gå längs gångbanan, som tar lika lång tid att gå.

"Toppen! Vill du vara hemma hos någon eller ska vi mötas upp på ett fik eller så?" Frågar han glatt, nästan lättat. Som om han vore rädd för att jag skulle avböja hans förslag.

"Gärna ho-hos någon."

Jag, pluggandes på ett fik skulle aldrig funka. Med min diagnos och ett rörigt ställe skulle fokusen ligga på allt annat än arbetet. Allt prat runt om mig skulle ge mig panik, likaså alla rörelser.

"Funkar för mig, jag är ensam hemma hela helgen så vill du får du gärna komma hem till mig." Ler han vänligt och möter min blick i ett par korta sekunder innan jag riktar den framåt.

"Ja, ja-jag måste pra-prata med m-mina föräldrar men det, det s-ska nog gå b-bra." Svarar jag, förstår inte varför han vill ha hem mig till honom. Även om det gäller skolarbetet så förstår jag inte varför han väljer en helgdag, det finns väl saker mycket roligare än att plugga med mig?

"Gör så, skriv in ditt nummer här så messar jag dig. Då kan du bara höra av dig när du pratat med dem." Han räcker sin vita iPhone 6 med guld på och tveksamt tar jag emot den. Stannar på gången, rädd för att tappa den om jag skulle fortsätta gå. Hans iPhone är ingenting emot min gamla samsung telefon,(vet inte om jag skrivit något om vad Ogge har för telefon hahah men ja) skulle jag tappa den skulle jag få ångest i flera veckor framöver, även om den inte skulle gått sönder.

Snabbt skriver jag in mitt nummer på den stora skärmen och döper mig till Ogge, simpelt men det är ju så jag nu kallas. Nervöst räcker jag tillbaka telefonen och pustar lättat ut då jag klarade det utan ett ge den några skador.

"Tack Ogge, nu måste jag tyvärr rusa. Ska möta upp min mamma i affären för att handla innan de åker. Men jag skriver till dig, vi ses!" Säger han snabbt.

"Ja, vi ses Oscar." Svarar jag och uppfattar ett sista leende han ger mig innan ryggen vänds till och han skyndar sig över vägen, trippar iväg åt motsatt hål.

Jag svänger till höger, åt det håll kyrkogården ligger åt, även mitt hem.

Min gamla telefon drar jag upp ur fickan och låser upp den med den fyrsiffriga koden jag har - 0719, Julies födelsedagsdatum. Spotify öppnar jag upp samtidigt som jag sätter i mina hörlurar i öronen. Eyes shut - years & years startas och jag lägger suckandes ner telefonen i fickan på mina jeans. Med långsamma steg tar jag mig framåt, hjärnan på helt andra ställen än vart jag nu är.

"Låt mig hjälpa dig." Skrattar Julie och reser sig från stolen där hon sitter och sminkar sig. Med få steg tar hon sig fram till mig och tar bort mina händer från den irriterande slipsen runt min hals som jag kämpat med alldeles för länge.

Jag suckar och låter henne ta tag i tyget, knyta en perfekt knut som jag var långt ifrån. Med ögonen fäst i mina spänner hon åt den och låter sedan sina varma handflator ligga kvar mot mitt bröst.

"Tack." Mumlar jag fram med ett svagt leende och studerar hennes perfekta ansikte. Mitt leende växer allt mer då mina ögon uppfattar hennes skönhet, som fortfarande gör mig en aning förvånad. Jag förstår inte hur en människa kan vara så vacker, så underbar och så godhjärtad på en och samma gång. Julie har allt, allt och lite till.

"Vet du om hur glad jag är över att jag har dig Julie? Du är allt." Säger jag, drar min hand över hennes mjuka kind och låter den stanna först vid hennes nacke.

"Du är så underbar." Ler hon och ställer sig på tå, sträcker sig extra mycket i samband med att jag böjer ner huvudet. Kort därefter möts våra läppar och en enorm lycka sprider sig i min kropp, en värme som jag aldrig kommer tröttna på. I synk arbetar våra läppar mot varandra och jag flyttar mina händer till hennes svank, för henne närmare mig. Vill ha henne så nära jag kan, för all tid. Inte en sekund vill jag vara utan henne, aldrig någonsin.

"Oscar? Julie? Vi måste åka nu!" Mammas ljusa stämma får oss att avbryta våran kyss och jag suckar tungt.

"Vi har hela livet på oss att kyssas Oscar." Fnittrar hon och ger mig en kort puss på läpparna och ställer sig normalt på golvet. Händerna avlägsnas från min kropp och hon går ett steg bakåt.

Kavajen som ligger på sängen bredvid mig tar jag tag i och trär på mig och knäpper de få knappar som finns. Blicken vänder jag till Julie och faller återigen tillbaka på tankarna om hur vacker hon är. Hennes mörkblonda hår ligger i stora lockar över hennes rygg, det främre håret har han dragit bak och fäst i någon slags uppsättning på bakhuvudet. På sig har hon en långklänning i ljusblått, en knytning i midjan som bildar en rosett över ryggen. Klänningens övre del är i spets. Klänningens färg matchar min slips, visar att vi hör ihop.

Idag ska vi på bröllop, min moster och hennes man ska gifta sig. Eftersom Julie står min familj och släkt så nära fick hon en inbjudan, gladeligen.

"En dag kommer det vara jag som står på altaret och ser ut över alla som är där, men den enda jag kommer kunna fokusera på kommer vara dig Julie, på väg mot mig i en vit klänning." Ler jag och tar hennes hand i min.

"En dag Oscar." Kvittrar hon lyckligt och kysser mig kort.

"Va-varför lämna-nade du mi-mig?" Viskar jag skakigt ut i luften, med tårar rinnandes ner för mina kinder och blicken fäst i himlen.