Like A Shooting Star ~ o.m

Fjorton

1 Juni

"Nu är det endast en vecka och fyra dagar kvar till sommarlov hörrni!" Säger Samantha med ett leende och slår ihop händerna. Jubel sprider sig i klassrummet men jag själv sitter tyst. Som sagt längtar jag inte alls till sommarlovet, det lov som jag och Julie hade planerat en massa upplevelser att genomföra tillsammans. Dessutom har plugget distraherat mig en del från att tänka allt för mycket på henne. Under loven har jag ingenting att fokusera på och de flesta dagarna har gått ut på att fälla tårar, kolla igenom gamla bilder på oss och besöka hennes grav flera gånger per dag.

"Och det betyder även redovisning idag! Jag hoppas att alla är färdiga med sina arbeten och är redo." Fortsätter hon.

Leendes kollar jag på Oscar vid min högra sida, som idag satt sig mitt i gången mellan bänkarna. Han ler lätt tillbaka och vänder blicken fram mot Samantha igen, som pratar om arbetet. Själv håller jag kvar blicken på Oscar, jag lyssnar inte alls på de ord Samantha säger. Oscar har varit helt underbar mot mig hela tiden, han har alltid förstått om jag inte kunnat arbetat, inte haft fokus ibland och han upprepar samma mening de gånger jag behöver det. Han blir inte irriterad när jag tittar på fåglarna och glömmer helt av att lyssna på honom när han talar, han anpassar sig efter mig. Han förstår trots att jag inte berättat för honom om mina diagnoser.

Först när redovisningarna börjar vänder jag en aning generat bort blicken från Oscar. Det var inte så att jag suttit och stirrat på honom men jag hade kollat på honom en längre stund.

Bakom katedern står nu Lisa och Johanna, två tjejer i klassen som inte gör så mycket väsen av sig, de är väldigt tysta och verkar trivas med det. Jag har inget att säga om det, jag själv trivs med att vara tyst.

Elever efter elever berättar om de författare de har valt. Att höra deras presentationer får ett lugn att lägga sig över mig. Inte för att vara allt för ego men mitt och Oscars arbete känns mycket bättre och välgjort än de andras. Våran tur kommer och jag reser mig nervöst upp från stolen efter Oscar. Att stå framför människor och prata har aldrig varit min grej, ångesten som fyller mig är enorm och jag är alltid rädd att göra bort mig. Trots att min psykolog gång på gång sagt att alla gör bort sig och att det inte är hela världen att göra bort sig så kan jag inte lyssna på henne, för mig är det hela världen.

riofgrgfvcvf vad tråkigt detta är jag hoppar fram till skoldagens slut

Med en svag smäll stänger jag igen skåps dörren och vänder blicken till Oscar som har tagit över Julies skåp. Varje gång jag ser honom öppna det gör det ont i mig men det låter jag inte honom veta.

"Vad ska du göra nu?" Frågar han och stänger likt mig igen sitt egna skåp, låser kodlåset och vänder sig mot mig.

"Ehm jag ska besöka.. Någon." Svarar jag stelt och kliar mig på armen, inte för att det kliar utan för att sätta mina fingrar i rörelse. Stamma gör jag inte alls lika mycket längre när jag talar med Oscar, konstigt nog känner jag mig rätt trygg vid hans sida.

"Jaha, jag tänkte ifall du ville typ ta en fika eller något, fira att arbetet som vi kämpat med äntligen är klart!" Skrattar han fram och jag stämmer in.

Ryggsäcken slänger jag upp över min rygg och lägger axelbanden så bekvämt som möjligt över mina axlar. Med Oscar vid min sida lämnar vi byggnaden och påbörjar vägen ner till vägen.

"Du kan ju följa med dit jag ska först om du vill, det ligger rätt nära här och det går fort. Så kan vi fika sen." Ger jag som förslag. Osäker är jag, att ta med någon till Julies grav är för mig väldigt speciellt, det är knappt så att jag låter mina föräldrar följa med mig. Att jag då frågar Oscar om han är villig att följa med förvånar mig en aning.

Han ler stort och öppnar munnen för att svara, men hinner endast ge ifrån sig ett svag läte innan han avbryts av en ljus röst som ropar ut hans namn. Vi båda vänder oss åt det håll rösten kom ifrån, vilket är bakom oss. Den blonda tjejen som klängt på Oscar lite väl för mycket kommer springandes mot oss och Oscar suckar tung, mumlar något otydligt men ler när Sanna dyker upp framför oss.

"Hej." Säger han med en mjuk röst och om jag inte bara inbillar mig så flyttar han sig väldigt diskret närmare mig. Oförstående ser jag på honom men får ingen respons.

"Hej Oscar! Jag tänkte om du ville följa med hem till mig nu och hjälpa mig med en skoluppgift? Du är ju så duktig med allt!" Ler hon med en överdrivet ljus röst och snurrar sitt lockiga hår runt pekfingret. Avskyvärt studerar jag henne, de ljusa shortsen som enligt mig är alldeles för korta, ett linne som visar på tok för mycket bröst som hon egentligen inte har.

"Ehm nej ja-"

"Det är ett viktigt arbete Oscar! Jag måste bli klar innan fredag och jag förstår ingenting!" Suckar hon med en sorgsen röst och jag himlar med ögonen.

"Jag kan inte Sanna, jag ska umgås med Ogge så du får hitta någon annan som kan hjälpa dig." Oscar talar nu med en aning irriterad ton, som Sanna inte alls verkar bry sig om. Istället ger hon mig en äcklad blick som tyder på att hon inte förstår varför Oscar umgås med mig - vilket inte jag heller gör.

"Väljer du honom före mig?" Säger hon lika äcklat och jag ser hur Oscar spänner sig bredvid mig.

"Ja jag väljer honom före dig. Han har iallafall något vett i skallen till skillnad från vissa andra." Fräser Oscar och får Sanna att backa av häpnad. Samtidigt mörknar hennes ögon, om det är av ilska eller avund kan jag inte avgöra. Oscar ger mig inte särskilt mycket tid till att lista ut det heller då han tar tag i min arm och drar med mig bort från Sanna.