Like A Shooting Star ~ o.m

Fyrtio

8 Juli 2015

Idag lämnar vi denna stuga, för att åka hem igen. Mina föräldrar ska tillbaka hit om en vecka igen men jag lyckades övertala dem om att få stanna hemma, men endast om jag umgås med Oscar, sköter mina mediciner samt maten och hör av mig minst två gånger om dagen. Oscar verkar inte ha några problem med att umgås med mig heller, eller så har han inget val då mins föräldrar nästintill tvingade honom att spendera tid med mig när de är borta. Men han har försäkrat mig om att det är okej, att han gladeligen umgås med mig. Och jag måste lita på honom.

Klockan är 01:12, konstaterar jag efter att ha kollat min mobil och vid detta slag borde jag sova. Men som många andra nätter har jag problem med det och ligger klarvaken, stirrar upp i taket och rullar tummarna. Denna lilla rörelse endast för att hålla mig själv lugn och kunna fokusera på en tanke åt gången någorlunda bra. Fingrarna håller jag i rörelse varenda minut jag är vaken, det är mitt sätt att få ut den energin jag har i kroppen för att kunna fokusera.

"Ogge? Är du vaken?" Yttrar Oscar med en sömndrucken röst och jag vänder skrämt ansiktet mot hans håll, var inte alls beredd på att han också skulle vara vaken.

"Ja, du med?" Frågar jag och lyckas skymta hans trötta ansikte med hjälp av det svaga ljuset från lampan utomhus, sittandes mellan dörren och fönstret in till rummet vi befinner oss i.

"Ja, eller jag vaknade nu av en okänd anledning. Har du sovit något?"

Jag skakar på huvudet, osäker på om han ser något men han lär höra då kudden ger ifrån sig ett liknande prassel ljud.

"Ka-kan du lägga dig här? Om du vill alltså. Jag har bara lättare att sova med någon bredvid mig." Yttrar jag blygt och känner hur mina kinder blossar upp, blir alldeles varm i ansiktet.

Jag ångrar genast min fråga, kanske ser han det på fel sätt - tror att jag är kär i honom. Och det kanske leder till att han tar avstånd från mig. Det vill jag inte, jag tycker om Oscar som en vän och skulle jag förlora honom vet jag inte hur mycket mer jag skulle orka. För just nu är han den som håller mig uppe på benen, och skulle han lämna så skulle jag falla.

Men Oscar avböjer inte min fråga, blir inte stel utan svarar med ett enkelt det kan jag väl och sätter sig upp på madrassen. Jag flyttar in mig mot väggen under tiden han lyfter sitt täcke och går emot mig. Försiktig lägger han sig ner bredvid mig och låter täcket falla över hans lättklädda kropp.

Han möter min blick med ett leende som jag besvarar. Vänder mig så att jag ligger på sidan, med huvudet mot Oscars håll. Han själv ligger kvar på rygg och vänder upp blicken i taket. Jag lägger märke till hur han blinkar hårt flera gånger i rad, vilket jag har märkt att han gör väldigt ofta.

Att ligga bredvid någon igen, som inte är mamma, känns tryggt. Även om det inte når upp till känslan jag känner med Julie bredvid mig så är det betydligt mycket tryggare än att vara ensam.

"Är det okej för dina föräldrar att du är så mycket med mig då? Vill inte de också hitta på något med dig denna sommar?" Undrar jag och Oscar släpper ur sig ett humorlöst skratt, skakar på huvudet och vänder ansiktet mot mig.

"De bryr sig inte om mig." Yttrar han, försöker låta stark men jag hör ändå hur hans röst brister. Detta verkar vara ett känsligt ämne för honom, men av egna kunskaper vet jag att det lättar en att få prata om det som tynger ner, så jag fortsätter att prata om det. Oscar brukar göra så med mig, så förhoppningsvis är det inga problem för honom nu heller.

"Vill du prata om det?" Frågar jag, ger honom två val. Vill han inte så accepterar jag det, vill han så lyssnar jag.

"Jag berättar inte detta för många nu för tiden. Men mina föräldrar är rik, väldigt rik. De tror att allt handlar om pengar, att pengar är våran lycka typ. Och visst kan det vara härligt att köpa den där dyra tröjan man verkligen vill ha, det kan jag väl inte klaga på. Men jag vill liksom bara ha föräldrar som bryr sig om mig, inte om pengar, pengar är väl inte allt? De jobbar konstant, är nästan aldrig hemma. Och ja, de säger att de får dåligt samvete på grund av detta, och då ger de mig pengar och tror att det kommer hjälpa. Men aldrig hör de av sig för att kolla om jag är okej, liksom bara för att se om jag mår bra. Men det händer aldrig. Vi har en städerska, hon bryr sig mer om mig än vad mina föräldrar gör. Och det borde väl inte vara så, eller hur? För jag har väl inte missuppfattat allt?" De sista två frågorna uttalar han med en förtvivlad röst och ser på mig med blanka ögon. Han ser nästan rädd ut, rädd för att han bara har uppfattat fel.

Jag skakar på huvudet och lägger min hand försiktigt över hans, som vilar på det ljusblåa täcket.

"Nej det borde inte vara så. Det är fel av dina föräldrar att göra så. Jag förstår inte hur de kan se pengar som något viktigare än dig. För du har rätt Oscar, pengar är inte allt. Att ha någon familj eller att ha någon som man vet att man kan vända sig till, det är det viktigaste. Och jag vet att jag inte kan nå upp i den nivån så att jag täcker för både dina föräldrar och mig själv, men du har mig nu Oscar, och min familj. Du är alltid välkommen hos oss." Yttrar jag och hans tårar spiller nu över, han kan inte längre hålla tillbaka dem utan låter det okontrollerbart rinna samtidigt som ett leende tar plats i hans ansikte. Inom några sekunder blir jag indragen i hans famn, blir hållen hårt. Så gott jag kan kramar jag tillbaka med min ena arm och drar försiktigt min handflata över hans T-shirt beklädda rygg.

"Tack Ogge, det betyder mycket att jag har dig." Får han ur sig med en rasslig röst och jag ler.

"Det betyder mycket att jag har dig med."

Vi lossar på kramen och jag lägger mig tillrätta i sängen igen. Nu med Oscars blick fäst i min. Han har vridit på sig så att även han ligger på sidan med ansiktet mot mig.

"I skolan jag gick i förut hade jag massor av vänner, trodde jag. De klagade ofta på att de ville ha saker men inte hade pengar till det, och eftersom jag alltid ville deras bästa gav jag dem pengar ibland, bjöd de på middagar och så. Men sedan kom det fram att de alla endast utnyttjade mig för att komma åt mina pengar. Så sista året där var jag helt ensam, och när jag fick reda på att vi skulle flytta blev jag överlycklig. Men du är den första jag berättar detta för, jag har alltid hållit tyst om det för jag har varit rädd att samma sak skulle upprepas igen om jag berätta för någon. För jag vill liksom ha någon som tycker om mig för den jag är, inte för vad jag har. Och jag litar på dig, du är inte som alla andra."

Jag ler, vet inte riktigt vad jag ska svara. Kan bara inte förstå varför folk inte ser Oscar som den underbara människan han är, varför folk bara vill åt hans pengar.

"Du kan lita på mig. Jag skulle aldrig kunna utnyttja dig, eller någon annan för den delen heller, för att komma åt pengar."

"Jag vet det Ogge, och det är jag glad för." Yttrar han och torkar bort de sista tårarna. "Men nu kanske vi borde sova." Skrattar han fram och jag håller med.

Jag ler en sista gång mot honom, vänder min försiktigt om så att jag ligger med ryggen mot honom.

"Oscar?"

"Ja?"

"Kan du hålla på med mitt hår? Julie gjorde alltid det och det hjälpte mig att somna." Får jag blygt ur mig, än en gång blir jag osäker på om jag begär för mycket.

"Absolut." Svarar han utan tvekan med och sekunder senare finner hans fingrar mitt hår. Leker lätt med hårslingorna, precis som Julie gjorde.

"Tack. Godnatt Oscar."

"Godnatt Ogge."

Och jag somnar glad, lättad och framförallt trygg.