Like A Shooting Star ~ o.m

Tretton

24 Maj

Tröttsamt lägger jag mig ner i sängen på min högra sida och drar upp täcket över örat. Som alltid ligger jag längst in mot väggen, det har jag alltid gjort. Julie ville alltid ligga närmast dörren och därför har det blivit en vana att ligga längst in.

Den tomma kudden bredvid mig blir punkten min blick fastnar på, även anledningen till att mina ögon tåras upp. Kudden tillhörde Julie, hade alltid hennes huvud på sig de gånger hon inte använda min kropp som ersättning.

Hur mycket jag än försöker kan jag inte få henne ur mina tankar, i allt jag gör och allt min blick finner tänker jag på henne. Sitter jag på en bänk i parken fantiserar jag mig henne bredvid mig, hur det skulle vara om hon fanns bredvid mig. Äter jag middag fantiserar jag henne framför mig. Även om jag själv tycker att det är jobbigt och att alla ber mig att glömma henne så vill jag inte. Jag kan inte bara glömma någon som betytt och betyder allt för mig, jag kan inte glömma personen som är anledningen till att jag fortfarande kämpar. Jag kan bara inte.

Tungt vänder jag mig om, lämnar Julies plats med blicken men tårarna följer med. Som vanligt kan jag inte sluta gråta, när jag väl börjat är det nästintill omöjligt att få stopp på dem de närmsta minuterna. Det är som en flod inom mig som vill ut, som regn ifrån himlen som inte kan stoppas. Lika omöjligt som om en förlamad person helt plötsligt skulle resa sig upp och gå. Jag har slutat brytt mig om tårarna, slutat försökt stoppat dem för jag vet att inget hjälper.

Det är som ett hål i min kropp, ett svart och tomt hål som aldrig kommer fyllas igen. Ett hål med en oändlig smärta, ett hål som jag vet att endast Julie kan täppa igen. Så länge hon inte kommer tillbaka kommer hålet finnas där. Vilket betyder att jag kommer få leva med det resten av mitt liv för Julie kommer inte tillbaka.

Julie kommer inte tillbaka.

Min flickvän kommer aldrig mer komma tillbaka. Jag kommer aldrig mer få hålla hennes kropp i min famn, aldrig mer somna med henne i mina armar och vakna men henne i mina armar. Det är sjukt hur fort allt går, att någon kan försvinna på bara några få sekunder. Vi sa vi ses snart som i att vi ses om några dagar. Vi sa inte hejdå, jag fick aldrig säga hejdå. Hade jag vetat att den kyssen vi utdelade innan hon gick var den sista hade jag gjort den längre, intensivare och speciellare. Hade jag vetat att kramen var den sista hade jag hållit henne hårdare och längre. Jag hade gjort allt så mycket speciellare.

Det kommer jag aldrig få göra, inte kyssa henne den där sista gången. Inte ge henne den där sista kramen och vara medveten om att det var den sista.

Livet är så orättvist. Julie skulle inte ha dött, varför valde livet inte mig istället? Varför just Julie av alla, varför varför varför?

"JAG HATAR DIG" Skriker jag rakt ut, syftar på livet. Jag hatar livet, hatar att det valde att ta Julie ifrån mig.

"Oscar, vad händer?" Mammas oroliga röst hörs från andra sidan dörren och inte långt därefter öppnar hon den och kommer in. På stegen kan jag höra hur kvick hon är, hur hon närmar sig. Snabbt sätter hon sig ner bredvid mig i sängen och lägger sina händer på min arm.

"Ja-jag jag vi-vill inte, int-inte mer ma-amma. Jag kla-klarar det, d-det in-inte." Gråter jag hysteriskt fram och pressar ansiktet mot min kudde för att dämpa de hulkande ljuden jag ger ifrån mig.

"Hjärtat." Mamma talar med en sprucken röst, hon gråter. Men vad ska hon göra när hennes son inte vill leva?

Hon lägger sig ner bakom mig. Lägger sin arm runt min kropp och håller om mig hårt. Pussar mitt huvud gång på gång och stryker handen över min nacke.

"Du klarar det älskling, d-du klarar allt." Viskar hon fram men lyckas överrösta mina hulkningar.

Jag svarar inte, för jag vet att jag inte alls klarar det. Jag klarar inte av att leva utan Juliette.