För alltid?

17: Kriget

Väckarklockan ringde och Emilia slog hårt på den och reste sig upp direkt från sängen.
Hon var taggad. Taggad att få Heather att ångra, ångra allt hon gjort mot henne.
Hon gick med bestämda steg mot garderoben.
Hon kom ut ur den klädd i slitna svarta jeans, svart tajt magtröja som räckte till ovanför magen , och en stor grön militär jacka för att visa Heather att hon menade allvar.
Hon gick fram till sitt sminkbord och tog upp plattången. Hon plattade sitt mörkt bruna hår och sminkade sig med mörkgrön och svart ögonskugga. Hon tog resten av sminket (mascara, foundation mm.) och granskade sig i spegeln.
"Snyggt", fnös hon och gick ut ur rummet.
Som vanligt så tittade hon in i Josephs rum. Det hade blivit som en rutin. Han var som vanligt inte där. Vart var han? Hon började bli orolig. Skulle hon ringa deras föräldrar eller polisen?
Hon tog upp sin mobil, knappade in numret och gick ner till köket. Hon la mobilen mot örat och hörde signalerna.
"Hej det är Michell"
Hon hörde hennes mammas lugna röst.
"Mamma!"
"Men hej gumman, hur må..."
"Vart är Joseph!"
"Vad menar du?"
Den lugna rösten hade börjat försvinna och bli mer allvarlig.
"Han har inte varit hemma på flera dagar!"
"Har du testat att ringa honom?"
Nu var rösten fullt allvarlig.
"Ja, men han svarar inte"
Hennes mamma blev tyst en stund i luren, men hon kunde höra svaga mummel i bakgrunden och ibland svordomar.
"Vi kommer hem", var det enda hennes mamma sa innan hon la på.
Emilia höll kvar luren mot örat.
Det var helt tyst.
En tår rann ner från hennes kind.
Va fan har hon gjort?
Hon slängde ifrån sig mobilen och sprang in i Josephs rum.
Hon tittade sig omkring.
"Fan", suckade hon och började städa upp allt. Om mamma och pappa skulle se detta så skulle de mörda Joseph. Han har alltid varit den goda, en riktig ängel. Änglar dricker inte eller röker, de gör allt rätt och folk älskar dem.
Hon slängde alla ölburkar i en svart sopsäck och la in alla illaluktande kläder i HENNES garderob, fimparna sög hon upp i dammsugaren och de konstiga fläckarna på mattan (förmodligen spritfläckar) ställde hon möbler över. Hon sprutade massor av Josephs parfym i rummet för att försöka dölja rök och spritlukten.
När rummet var rent och parfymen hade döljt den sunkiga lukten så pustade hon ut.
Hon tittade på klockan, 08:50. hon skulle komma försent, men det var det värt, hellre det än att Joseph skulle få STORA problem.
Hon sjönk ner på golvet och betraktade sig själv i Josephs stora spegel. Hon är en bra lillasyster.
"En riktigt bra lillasyster", flinade hon för sig själv.

Emilia steg in i klassrummet och möttes av alla blickar som fick henne att bli obekväm.
"Emilia Johnson..."
Hon riktade ansiktet mot den stora tavlan längst fram i klassrummet.
"Du är sen"
Mrs Hellen såg inte glad ut, eller varför skulle hon. Det är inte direkt att man blir överlycklig när en elev har missat mer än en timme av lektionen.
"Förlåt Mrs Hellen", suckade hon.
"Jag fastnade med en sak hemma"
Mrs Hellen tittade på henne irriterat men gjorde sedan en rörelse med handen att hon skulle gå och sätta sig på sin plats. Emilia tvekade inte utan gick snabbt och satte sig bredvid Lydia.
"Så...", fortsatte hon när Emilia hade satt sig.
"Vi fortsätter där vi va innan vi blev avbrutna"
Hon tittade iskallt på Emilia vilket fick henne att rysa till.
"Jag kommer att prata med dig efter lektionen"
Hennes röst lät kall och irriterad.
Emilia sjönk ner lite grann i stolen och tog upp sin bok framför ansiktet för att gömma hennes rodnad.
Hon blev nästan aldrig utskälld av en lärare, och när hon väl blev det så kände hon sig PISSDÅLIG och blev skinerad.

Efter lektionen gick alla ut ur klassrummet förutom Emilia. Hon försökte smita ut med den stora klumpen av människor men Mrs Hellen hade hackat fast med blicken i henne så fort skolklockan ringde.
Så nu satt hon här...
Ensam, om man bortser från Mrs Hellen som sitter på andra sidan bänken och blänger irriterat och oroligt på henne.
"Emilia", började hon kort.
"Mrs Hellen"
"Varför var du över en timme sen? Det är inte dig vanligt."
Emilia lutade sig bak mot stolsryggen. hon tänkte INTE svara på frågan, Mrs Hellen har absolut inget att göra med vad som händer i hennes privatliv utanför skolan.
"Jag försov mig"
Emilia försökte undvika att se in i Mrs Hellens ögon.
"Jag la mig väldigt sent igår och försov mig", var det svaret som hon fick nöja sig med.
Mrs Hellen skakade på huvudet.
"Du kan gå nu"
Emilia ställde sig fort upp och gick rakt mot dörren.
"Jag kommer att ringa dina föräldrar", var det sista som hon hörde innan hon snabbt sprang in i grupprummet där alla andra satt.
Hon satte sig bredvid Lydia och lutade huvudet mot hennes axel.
"Varför var du sen imorse?"
Hon började fläta Emilias hår.
Emilia tittade sig runt omkring för att försäkra sig på att ingen tjuvlyssna på dom.
"Joseph", viskade hon så tyst som det bara gick.
"Han är borta"
Lydia stirrade på henne.
"Vet dina föräldrar om det?"
Emilia reste sig upp.
"Självklart gör dom det, jag ringde dem imorse", fnyste hon.
"Okej", sa Lydia och tog upp armarna fredligt.
Det blev en lång och pinsam tystnad mellan dem.
"Du", sa Lydia för att bryta den pinsamma tystnaden som hade börjat bli irriterande.
"Ja", svarade Emilia kort och enkelt vilken fick Lydia att himla med ögonen.
Lydia flinade och tittade på militär jackan som Emilia bar. Hon lutade sig fram till hennes öra.
"Vad sägs som att starta kriget på allvar mellan dig och Heather?", viskade hon i Emilias öra.
Emilia flinade till. Utan att säga något mer så ställde hon sig upp, tog tag i Lydias arm och gick ut ur grupprummet.
Uppe på högsta våningen där de äldsta gick var det nästan tomt.
"Vart är alla", han Lydia fråga en lärare som gick förbi dem.
"De hade halvdag idag, för att Mrs Woods skulle föda sitt barn", harklade han sig ur och fortsatte gå.
Emilia tittade fundersamt efter honom när han gick. Han såg stressad ut, det syntes.
"Jaha"
Lydia suckade högt.
"Vad ska vi göra nu?"
Emilia hyschade henne.
"Tror du verkligen att Heather har stuckit?", Viskade hon.
Lydia gjorde en fundersam min men skakade sedan lätt på huvudet.
Båda två tittade på varandra en stund innan de fortsatte titta runt i korridoren som var full av skåp.

Det hade börjat att höras musik någonstans.
Emilia stannade och lyssnade.
"Lydia", väste hon.
"Vad?"
"Lyssna"
Lydia stannade upp och lyssnade.
"De kommer från de gamla grupprummet"
Emilia gick ljudlöst genom korridoren till de gamla grupprummet.
Hon tittade försiktigt in i det lilla och ända fönstret som fans sammankopplat med rummet.
Hon vände sig snabbt om och försökte göra allt för att inte drabbas av ett skrattanfall. I det lilla grupprummet satt Heather och med ingen mindre än Aaron. Jack var inte där, som tur för isånna fall skulle han slå ut framtänderna på Aaron. De satt och bokstavligen åt upp varandras läppar (om ni fattar vad jag menar, haha)
Heather va upptryckt mot väggen med sina ben slingrade runt Aarons BARA överkropp.
Emilia tog försiktigt upp mobilen och vinklade den mot de två hånglande personerna. Hon knäppte ett kort och gick sedan tillbaks till Lydia flinandes.
"Titta", viskade hon och räckte fram mobilen till Lydia som kämpade för att inte få ett skrattanfall.
"Hur har du tänkt att hämnas?"
"Lätt"
Emilia tog tag i Lydias arm och drog med henne till datasalen.
När de väl var där så stängde Emilia dörren ordentligt efter sig och låste, för att försäkra att ingen skulle försöka hindra dem.
Hon satte sig vid en av datorerna och kopplade in mobilen. Snart så hade de skrivit ut ett X antal bilder på Heather och Aaron.
Båda två bara flinade och tog ut bilderna från skrivarn för att lägga de på borden.
Lydia tog fram en spritpenna och började att sudda ut Aarons ansikte med den svarta färgen.
"Vad gör du?!"
"Han är ny, och ingen ny elev förtjänar väl att få framtänderna upptryckta i ögongloberna"
Emilia skrattade till.
"Du har rätt, ett sånt fint leende får inte förstöras!"
De båda skrattade retsamt innan de tog alla papper och och gick ut.

När de var klara så hade varenda liten vägg i skolan fått en bild på Heather som hånglade med en "mystisk" kille.
"Vänta tills Jack får se detta", flinade Lydia nöjt.

|Nästa dag|
"Emilia!"
"Emilia!"
"Var är du ditt lilla äckel!"
Heather kom in stampandes i grupprummet.
"du!", Skriker hon och tar tag i Emilias hår och drar henne ut ur rummet.
"Sluta, släpp mig!", Fräser hon medan hon försöker att komma ur de hårda greppet om som Heather har fått om hennes hår.
Hon drar in henne i en hörna och ställer sig för så att hon inte kan gå.
"Förklara detta"
Heather tar upp ett bekant papper.
Emilia biter sig i läppen för att inte drabbas av ett skrattanfall. Det var en av bilderna som hon och Lydia hade tagit igår, när Heather och Aaron var ensamma i grupprummet.
"Men svara da!", Fräser hon åt otåligt mot Emilia.
"Oj", svarar Emilia med en log men retande stämma.
"Jack kommer inte bli glad när han ser fotot"
Heather tittar frustrerat på henne. Hon skyddar ansiktet och väntar på ett slag. Men Heather står bara där och tittar argt på henne.
"Han är skit arg på mig", suckar hon.
"Du kanske har sabbat vår relation"
"Bra", fnyser Emilia tillbaks.
"Då vet du hur det känns"
Hon knuffar bort Heather och går in till grupprummet igen.
"Fuck you!", hör hon Heather skrika bakom henne, men hon bryr sig inte. Nu vet Heather hur det känns.