För alltid?

32: "Om någon undrar så är jag död"

"Äntligen hemma!", ropade Emilia glatt när hon kom in innanför dörren vilket fick båda hennes föräldrar att skratta.
"Har du haft kul?", frågade hennes mamma nyfiket och hjälpte henne med väskorna.
"Ja, jätte", besvarade Emilia glatt.
"Hänt något särskilt?"
"Eh ja, jag har skaffat pojkvän"
"Pojkvän?!"
Hennes pappa stelnade till och stirrade på henne?
"Namn?"
Emilia himlade med ögonen.
"Han heter Aaron Header"
"Hur gammal är han?"
"Lika gammal som mig"
"Bor?"
"I ett stort hus hos en fosterfamilj med sin lillebror"
"Ny i klassen?"
"Typ"
"Vart bodde han innan?"
"Dallas i Texas"
"Varför flyttade han"
"Jag vet inte"
"Har han några hot?"
"Om hans ADHD räknas"
"Övrigt?"
"En riktig snäll och trevlig kille"
Hennes pappa tittade fundersamt på henne en stund innan han nickade och fortsatte läsa sin tidning igen.
"Okej, då vet jag", sa han kort.
Emilia himlade med ögonen och började dra upp sina väskor till övervåningen och in i hennes rum.
När det var klart smög hon in i Josephs rum, som gammal vana.
Hon tittade sig omkring. Allt såg normalt ut. Prydligt, rent och organiserat.
Hon gick försiktigt till Josephs skrivbord för att se om han hade skrivit något särskilt till henne, inget.
Hon gick försiktigt vidare till hans säng. Den var prydligt bäddad med de svarta kuddarna och täcket med ett mörk grått överkast.
Hon suckade och la sig ner i sängen, andades in doften av honom.
Kan han inte bara komma hem. Mamma och pappa tror ju att han är död.
Hon suckade och ställde sig upp ur sängen för att gå vidare till garderoben.
Den knarrade litegrann när hon öppnade den, men det har den alltid gjort.
Inne i garderoben hängde det skjortor och kavajer på galgarna, ordentligt vikta tröjor och byxor i olika gallerlådor och några lådor som man inte kunde se in i.
Emilia suckade och tittade ner på golvet där alla hans skor brukade stå, men nu så låg det bara svarta sop säckar med öl burkar och fimpar där.
Hon förstår verkligen inte hur Joseph tänkte när han gjorde det, varför.
Hon gick ut ur rummet och in i sitt eget där hon kraschade på sängen.
Klockan var redan 22.09 så det var lika gärna bra att sova.
Hon slöt ögonen och slappnade av.
***
"Emilia?", hördes en förvånad röst.
"Emilia vart har du varit?"
Emilia slog irriterat upp ögonen och stirrade ut i mörkret.
Hennes ögon försökte anpassa sig men det var konstigt nog omöjligt, hon såg bara massor av plumpar.
"Jag är här", fortsatte rösten vilket fick henne att titta mot dörren.
Där kunde man se en skugga som rörde sig.
Hon sträckte sig efter strömbrytaren på lampan och lyckades tända den så att ett svagt litet ljus spriddas ut i mörkret.
Hon tittade mot dörren och såg Joseph stå där.
Han hade samma kläder på sig som vanligt och håret hade blivit en aning längre.
"Emilia?", hördes hans röst ytterligare en gång, fast otålig.
"Ja?", sa hon trött och gäspade.
Josephs blick mörknade och han tittade ner på alla väskor på golvet.
"Vart har du varit?", sa han strängt men ändå känslosamt.
"Klassresa"
"Vart?"
"En ö mitt ute i ingenstans"
Joseph gick närmre henne så nu kunde man se hans ansikte klart.
De var en liten nyans av blå-lila på vissa ställen och hans ärr hade blivit värre, liksom större och skarpare.
"Varför sa du inget?"
Emilia himlade med ögonen.
"Skulle jag göra det?"
Josephs ögonbryn ryckte till.
"Jag har haft det väldigt jobbigt, jag ville prata med någon och när jag kom hit var du inte här"
Emilia suckade.
"Kan du inte bara komma hem så att mamma och pappa slutar vara oroliga?"
Joseph suckade och skakade på huvudet.
"Jag kan inte. De får inte se mig såhär, jag skäms över mig själv"
Emilia skakade på huvudet.
"Det är mamma och pappa som vi pratar om. De förlåter dig"
Joseph tittade irriterat på henne och med en snabb rörelse så höll han i en blank fickkniv framför sig som i hot mot henne.
"Jag sa jag skäms", fräste han mot henne.
"De hatar mig"
Han höll för panna och sjönk ner på golvet stönandes av smärta.
Emilia satte sig upp och tittade på honom.
"Är det ärret?"
Joseph tittade lidande upp mot henne och nickade.
"Gå till sjukhuset innan det blir ännu värre"
Han satte sig på sängkanten och bet sig hört i läppen.
"Jag kan inte, jag kan inte ens gå ut när det är dag"
Emilia tittade medlidande på honom.
"Kommer du någonsin komma hem?"
Joseph ryckte på axlarna.
"Kanske"
Han tittade sorgset på henne.
"Jag kan inte lämna mitt gäng, jag kan bli dödad"
"Vi saknar dig, och inte bara jag, mamma och pappa"
Han stelnade till och tittade på henne.
"Vilka fler?"
"Alla dina vänner såklart, Oscar saknar dig otroligt mycket"
Joseph tittade upp mot henne.
"Jag såg Oscar förut, jag ville verkligen prata med honom men kunde inte"
Emilia log.
Han vet att det var du.
Joseph ställde sig fort upp och backade några steg.
"Hur?", sa han misstänksamt och tittade allvarligt på henne.
Emilia ryckte på axlarna.
"Vi bytte hemligheter"
"Ni gjorde vad?"
Han började frustrerat gå runt i rummet.
"Emilia fattar du inte vad som kan händ..."
"Han vill träffa dig", avbröt hon honom.
Joseph tittade konstigt på henne, som om han hoppades på att hon bara skämta.
"Emilia, jag kan inte gå runt och visa mig för varenda en som saknar mig, jag skulle bli hittad"
"Snälla bara för Oscar"
"Nej", väste Joseph
"Jag fattar inte varför du berättade om mig för honom, låt alla tro att jag är död, det blir bättre så"
"Men han kna...", hon avbröt sig själv genom att harkla sig.
Joseph tittade misstänksamt på henne.
"Han vadå?"
Han började gå irriterat mot fönstret. Innan han hoppade ner från taket vände han sig om mot henne igen så att hon kunde se hans mossgröna ögon.
"Prata inte om mig", sa han bara innan han hoppade ner på gräsmattan.